"Vi fick alltid veta att vi var arbetare"

"Du vet, vi fick alltid veta att vi var arbetare där", säger min mormor. Hon berättar om när min morfar köpte en tomt i Domsten utanför Helsingborg på 1950-talet, och själva byggde ett litet hus. En liten stuga i ett plan, med två rum och kök och toalett och dusch.

Vi sitter i min mormors kök i Halmstad och dricker kaffe. Snart går mitt tåg hem till Stockholm, innan jag åker är det dags att prata om det gamla. 

"Han var modig, Jolle", fortsätter min mormor och syftar på min morfar, "som vågade bygga där. Jag fattar inte att vi orkade, men vi var ju så pass unga då."

När de kom var stället fortfarande en badort. Men redan då tillhörde de flesta andra som bodde där en annan klass. En klass som kanske inte byggde sina hus med sina egna händer, som kanske inte hade börjat jobba när de var 14 år, som inte hade behövt andas in dammet på fabriken eller höra på dunkandet från maskinerna där. Oavsett vilket var de i vart fall inte arbetare, som min mormor och morfar, och grannarna lät dem aldrig glömma att de var just det.  

Sedan, berättar min morbror, blev Domsten till en liten förort - precis som så många andra badorter blev i Sverige på 70- och 80-talen. Husen permanentades och vinterbonades, och den övre medelklassbefolkning som redan var där på somrarna började stanna året om. De tog bilen in till Helsingborg för att jobba. Områdets status höjdes undan för undan.

Kvar fanns min mormor och morfar, i huset som var som ett lapptäcke av gammalt och nytt virke. Den andra våningen, som de tänkt bygga, blev aldrig av. Deras hus var en udda fågel i sammanhanget med de allt finare villorna; knappt ens en rest från en svunnen tid, egentligen alltid malplacerat.  

Men utvecklingen i Domsten är alltså inte unik. Det är däremot min släkts historia. Eller, är den verkligen det? Den är väl unik som alla andra, antar jag.

Precis som så många andra minns också jag min mormors trädgård. Den var enorm, i ett slags naturlig stil med en liten vildvuxen äng på ena sidan, köksträdgård bakom huset och rabatter och rosenbuskar framför huset. Trädgårdsbord omsorgsfullt utplacerade på olika ställen - ett ställe som var bra att fika på till elvakaffet, ett annat ställe att fika på efter lunch.

Min mormor bodde kvar i huset på Kulla, som det heter, långt efter att min morfar gått bort. Men för femton år sen, när hon var i 80-årsåldern, orkade hon inte mer. Hon sålde tomten och huset för att kunna köpa nytt och mer praktiskt närmare min morbror i Halmstad. För pengarna, en rejäl slant på den tiden, köpte hon ett radhus där hon bor kvar än i dag.

De som köpte tomten skulle bygga nytt hus, och de sålde i sin tur vidare själva stugan. Enligt uppgift ska det ha forslats iväg till Torekov eller Båstad, men när det gäller hur det gick till går meningarna i sär: min mormor kan inte förstå hur de kunde köra iväg med hela stugan bara sådär. Min morbror å sin sida säger att det är klart att de fick plocka ner huset, bit för bit.

Mormor säger att hon skulle gärna åka dit och leta efter själva huset någon dag, hon undrar var det står och hur det ser ut idag. Min morbror håller inte med; "nä, det har jag inte lust med", säger han.

Jag frågar om de tycker det är tråkigt att huset på Kulla inte finns kvar i släkten. Det är svårt att få reda på vad de verkligen tänker om det, jag vet redan innan att allt handlar om förutsättningar; eller snarare, förutsättningar som inte finns.

"Om vi hade varit mer förmögna, någon av oss", säger min morbror. "Då hade något av syskonen kunnat köpa ut mormor och det andra syskonet, och så hade det kunnat vara kvar".

Men så var det inte. Jag får erkänna att jag blir lite ledsen när jag tänker på det. Jag tänker på min morfar, som dog innan jag föddes, som jag aldrig fick träffa. Jag undrar vad han hade velat.

Så vitt jag vet har min mormor inte saknat något under min livstid. Hon har kunnat bo i ett eget hus, fått vara frisk och inte haft ont om pengar.

Ändå ringer hennes ord i mina öron: "vi fick alltid veta att vi var arbetare". Jag, som ju nu inte är det, förstår ändå att det finns släkthistoria som blir värd att bevaras därför att släkten har haft råd, och så finns det släkthistoria som säljs och fraktas till Båstad – bit för bit eller i ett stycke, vad vet jag.