SVT vs Försäkringskassan

Min jakt på en praktikplats fortsätter, och jag hade turen att bli kallad till intervju på en lokal SVT-station. Eftersom jag har en bekant som vikarierar där just nu, hade jag redan innan praktikjakten skapat mig en bild av stället.

Jag såg framför mig ett stort kontorslandskap några våningar upp i ett höghus. Receptionen skulle var hög och grå, med en ung tjej bakom luckan. Skrivborden skulle var nya och blanka, och det skulle vara fullt med folk som jobbar intensivt och stressat. Hela tiden skulle det ringa i telefonerna, och folk skulle kasta sig ut genom dörren till de nya, blank SVT-bilarna för att hinna med nästa intervju.

Det såg inte alls ut så. Stället låg istället på bottenvåningen, med slitna skyltar i fönstren där det stod "SVT Umeå" i 80-talsstil. "Kontorslandskapet" bestod av cirka sju skrivbord, där folk, bland annat min bekant, jobbade på lugnt och sansat i sin egen takt. Det var halvtomt på folk. I receptionen satt en vänlig kvinna i övre medelåldern och frågade om jag ville ha kaffe. Mitt i lokalen var en trätrappa - tänk radhusstil - som ledde upp till tjejen som jobbade halvtid med webben. Och det var ungefär allt.

Känslan jag fick var den av att befinna mig på någon slags kommunal eller statlig verksamhet - om det inte hade stått "SVT" överallt hade jag lätt kunnat tro att jag befann mig på Försäkringskassan.

Sedan slog det mig att det är ju nästan exakt det som public service är: en verksamhet, låt vara journalistik, i offentlig regi. Inte konstigt om det ser ut så också. Med andra ord är det enda jag behöver ett par sjukskötersketofflor, Löfbergs Lila-kaffe och en flaska handsprit. Sen kommer jag - om jag lyckas få praktikplatsen - att känna mig som hemma in no time.