På fel plats

Jag var på intervju för den prestigefyllda praktikplatsen. Två personer intervjuade mig, som vanligt körde de med good cop, bad cop-rutinen. Jag var förberedd på det, min klasskamrat hade berättat att det var så det gick till. Men han jag trodde skulle vara the good cop, visade sig vara the bad cop, och tvärtom.

Jag visade mina arbetsprover och berättade. Jag tror att det jag är bra på kom fram. Det kändes inte som att jag gjorde bort mig. Nästa dag hörde de av sig och sa att, vi har valt en praktikant, det blev inte du. Först kändes det ganska jobbigt. Känslan jag fick var den av att ha gjort bort mig. Jag kände mig pinsam.

Sedan blev det ganska uppenbart för mig att det är klart att jag inte kunde få platsen. Jag har inte definierat mig själv, vad jag vill och varför. Jag har inte direkt någon erfarenhet, och plötsligt kände jag mig dum som ens sökt den platsen. Vem tror jag att jag är? Som om jag kunde stövla in på Sveriges Radio och bara, tjena, här är ert blattealibi!

Jag förstod att jag helt enkelt var fel person för dem. Rätt person har vetat i flera år att han vill bli journalist, jobbat målmedvetet för det och sysslat med massor av extracurricular activities. Rätt person är stresstålig, har jobbat som nyhetsreporter och vet vad det är som gäller. Min styrka ligger däremot någon annanstans.

Efter "tack men nej tack"-samtalet fick jag plötsligt en flashback. Jag började tänka på när jag gick i nian på högstadiet. Min engelskalärare berättade att hon kunde erbjuda en elev att gå på uttagningen till ett läger som hette "Camp Rising Sun".

Om man blev uttagen fick man åka till USA med en massa ungdomar från olika länder, där man fick lära känna varandra, sjunga sånger runt lägereldar och bada i en sjö. Och, helst av allt, sent på kvällen kanske man skulle lyssna på musik i samma freestyle som en söt kille, med varsin hörlur i örat.

Jag fick gå på den där uttagningen. Det var i en lokal någonstans i stan, jag minns inte riktigt vart. De andra ungdomarna som var där hade med sig sina föräldrar, som såg stränga ut och var där för att coacha sina barn. Jag satt och väntade i cafét, och såg hur föräldrarna satt kvar medan ungdomarna gick in på intervju en i taget. De såg stressade och målmedvetna ut.

Själv hade jag flyttat hemifrån ett år tidigare och gick till intervjun själv, precis som jag gjorde allting annat själv. När det så var min tur att bli intervjuad gick jag in i ett rum med två personer som var en slags jury. De frågade vad jag brukade göra på fritiden. Jag sa att jag brukade läsa böcker, lyssna på musik och titta på tv.

Där och då förstod jag att det var fel svar. Jag förstod också att det inte fanns något jag kunde göra för att ändra på det.

Ett par dagar senare kom så samtalet från juryn på "Camp Rising Sun". Jag hade inte gått vidare. Jag blev lite ledsen.

Ungefär som nu.