Fruar och flickvänner i DN

Po Tidholm gör en strålande sågning av Tomas Ledins konsert på Skansen. Det är en mycket bra text, särskilt om man har svårt för Tomas Ledin. En formulering fastnar dock i halsen på mig och det är denna: Sommarlediga män med seglarskor och babyblå lammullströjor över axlarna står och kramas med sina piffiga fruar.

Det är givetvis MÄN som har "piffiga fruar" och inte tvärtom. Såklart. Och jag skulle kanske inte ha reagerat så mycket på det här om det inte vore för att samma, vad ska man kalla det, tema, återkommit i DN hela sommaren. I en artikel om Stockholmsveckan på Gotland skriven av Johan Åkesson kan man läsa följande mening: (...) de nätta, bikiniklädda tjejerna som dansar likt sprattlande sillar uppe på båten ser glada ut trots trängseln.

I den artikeln fanns det också en ganska märklig vinkel. Åkesson tycks vid en första anblick ifrågasätta att det, i hans ögon, var killarna som hade pengarna och resurserna och därmed styrde på Stockholmsveckan. Han gör det med frågor som: Finns det inga tjejer här som beställer champagne och har med sig egen båt? Denna fråga ställer han dock till en man och svaret blir, föga förvånande: Det är killarna som styr, det går fem tjejer på en kille, och det är killarna som sätter i gång festerna, tjejerna hakar mest på. Så är det inte i Frankrike, där finns det många rika tjejer som betalar för sig själva, förklarar Nicklas.

Om det nu är så som Nicklas i artikeln beskriver, så är det ju bara att beklaga. Men om Johan Åkesson hade bemödat sig om att ställa denna fråga till en kvinna, hade svaret kanske blivit annorlunda. Därmed hade han också på riktigt ifrågasatt det han såg, genom att ge röst åt dem han tycker sig se vara bifigurer. Istället fortsätter kvinnorna vara just bifigurer och objekt genom hela Åkessons artikel. Hela artikeln känns liksom unken på något sätt, och jag tror knappas att det bara går att skylla på att det är så "verkligheten" ser ut på Stockholmsveckan. Det handlar snarare om vad man väljer att se, hur man tolkar det och framförallt vilka man intervjuar och därmed gör till subjekt.

Samma gäller för DN:s riktiga bottennapp: "Kvinnorna bakom männen i Volvo Ocean Race", en artikel i DN Söndag från 21/6 i år (finns tyvärr inte på nätet). Den handlade om sambos och fruar till manliga kappseglare som reser jorden runt på farliga kappseglingar.

Ja, detta är sant. Dessa fruar finns och därför kan man ju, om man vill, skriva en artikel om dem. Det finns en historia att berätta om dem, och det har DN Söndag uppenbarligen valt att göra. MEN man skulle ju också, hör och häpna, kunna tänka sig att skriva en artikel om kvinnliga kappseglare, kanske eventuellt..? Eller om män som följer sina partners runt världen..? Tyvärr är nog detta förslag som aldrig har yttrats på redaktionsmötena på DN Söndag. Alldeles för progressivt!

Att beskriva oss som flickvänner och fruar känns så otroligt 50-tal så jag saknar ord. Vid det här laget, sommaren 2009, har vi ändå kommit längre än så. Och att DN fortfarande beskriver oss så, är ett val de gör som kanske inte är så förvånande men i mina ögon extremt provocerande.