Önskvärd uppväxt

När Alicia Keys möter Ruby Dee i ett program på SVT förra veckan, får vi höra den igen: historien om maskrosblomman som sprängde sig igenom betongen. Det tar inte många minuter av programtiden förrän Keys är just där, tillbaka i uppväxten i Hell's Kitchen i Harlem.

Hon berättar med emfas, något sammanbitet men samtidigt känslofyllt, historien om sin uppväxt. Hon berättar om sin ensamstående mamma, som inte hade någonting men jobbade som en slav för att ge Keys det bästa hon bara kunde ge. Och så får vi se ett kort på mamman och Alicia Keys, tätt intill varandra, leende. Efter det ett par klipp från Keys framgångsrika karriär, sjungandes i ett par tre videor bakom pianot.

Detta är historien om den upphöjda och önskvärda uppväxten. Den är upphöjd för att man, framförallt ur ett amerikanskt perspektiv, gör helt rätt om man lyckas mot alla odds. Den berättar om hårt jobb, föräldrar som offrar allt för sina barn och framgångssagan som blir sann och sensmoralen är "alla kan ta sig ur gettot bara de jobbar hårt".

Den är önskvärd, för att den berättar en fin och passande historia om en mammas kärlek till sitt barn. En mamma som jobbar dygnet runt för att barnet ska kunna förverkliga sina drömmar, för att sedan berätta historien om det för världen på tv. Detta är den ultimata uppväxthistorien, eftersom den kombinerar den amerikanska drömmen med idealbilden av en mamma.

Och vi har hört den här uppväxthistorien förut. Vid det här laget har vi hört den så många gånger, att den har vuxit till något större än sig själv. Det är den här historien kvinnorna som var gäster hos Ricki Lake förgäves försökte återberätta om sina egna liv när de argumenterade för att "I got two jobs, I pay my own bills, I raise my children to respect God and America".

Men historien om den upphöjda och önskvärda uppväxten är, i de allra flesta fall, inget annat än en önskedröm och en lögn. Bakom Alicia Keys återhållna tårar och korten på henne och hennes mamma på röda mattan, döljer sig inte bara alla dem från Hell's Kitchen som blev kvar och som inte lyckades få skivkontrakt trots att deras mammor jobbade som slavar. Då och då skymtar antitesen till Alicia Keys uppväxthistora fram, och den personifieras av Eminem.

Det är den besvärande och icke önskvärda uppväxten, som berättar om bitterhet, våld, ilska och mänsklig misär istället för försoning och kärlek. Den här uppväxthistorien är icke-önskvärd för att den berättar vilka fruktansvärda konsekvenser som sociala och psykiska problem kan få för ett barn. Den är besvärande för att den berättar om en mamma som föraktar sitt barn, istället för att visa kärlek.

Den här historien höjs inte upp till skyarna, för den berättar fel historia om familjen. Möjligen kan den tjäna som lite halvskandal eller freakshow, en pinsam teater med offentliga bråk mellan honom och hans mamma. Det är också tydligt att den besvärande och icke önskvärda uppväxthistorien är besvärande även för den som berättar om den, inte bara för de som lyssnar.

Eminem är antagligen väl medveten om att berättar fel historia. I "My Mom" från i våras, rappar Eminem om hur hans mamma är orsaken till hans eget drogmissbruk, men han måste samtidigt ursäkta sig. Han gör det i rader som: I know you're probably tired of hearing 'bout my mom och sorry mom, I still love you though. Och tidigare, i "Cleaning out my closet", börjar en vers med Now I would never diss my own mama just to get recognition, take a second to listen for you think this record is dissin'

Medan Alicia Keys uppväxthistoria växer till något större, blir historier som Eminems mindre än sig själva. Vi kan glädjas med Alicia Keys, det har vi lärt oss. Vi kan få tårar i ögonen av det hon berättar och det är meningen att det hon berättar ska ge oss kraft och mod att ta oss ur vårt eget personliga getto, vilket det än må vara.

Men när vi hör Eminem rappa om sin mamma, blir vi istället illa till mods för vi vet inte var vi ska placera in hans historia. Historien om fattigdom och kriminalitet är en sak, men att till det lägga en historia om en mamma som föraktar sitt barn blir bara för mycket. Och när det kommer till kritan spelar det heller ingen roll hur sant eller falskt det han säger om henne är.

Det som spelar roll är att hans historia är besvärande och inte önskvärd. Dels för att den berättar fel historia om mammor, och dels för att den vittnar om att man inte alls måste ha en mamma som offrar allt för att ta sig bort från misären och in på MTV.