Insikten om Hugh Grants handlingsutrymme

Jag ser att folk producerar saker. Jobbar. Någon postar en viktig artikel på facebook. Det produceras barn. Barn kommer ut och blir till bilder i flödet.

Det väntas nya barn och det postas bilder på magar.

Min granne dammsuger. En annan granne spolar i rören halva nätterna. Ett litet barn skriker superhögt, en mamma skriker ännu högre tillbaka. Samma grannar flyttar möbler sent på kvällarna.

En till två gånger om dagen kommer brevbäraren.

Vad gör jag? Jag sitter visserligen fast i mina flöden men jag tror att jag slappnar av lite för första gången i typ hela mitt liv.

Jag slappnar av. För första gången i mitt liv.

Jag producerar alltså inget. Jag jobbar inte. Jag bakar inga barn. Jag lägger inte upp några bilder på barn.

Jag dammsuger inte. Jag spolar inte i rören halva nätterna. Jag skriker inte på ett barn. Jag är inte ett barn med en mamma som skriker jättehögt på mig; längre. Jag flyttar inga möbler sent på kvällarna.

Jag är inte brevbäraren som kommer en till två gånger om dagen.

Jag slappnar av, för första gången någonsin. Jag lagar ungefär samma mat idag som igår.

Min hjärna är tillräckligt tom för att den ska påminna mig om gamla märkliga låtar som jag måste googla upp.

Min hjärna är uppenbarligen tillräckligt vaken för att bygga ihop dagdrömmar sent på kvällarna när jag inte kan sova eller tidigt på eftermiddagarna när jag inte orkar gå ut.

Dagdrömmarna är jättefåniga men ganska trevliga. Harmlösa. Jag drömmer om livet lite som en romantisk komedi där jag kan regissera allt som ska hända.

Jag gissar att det är ungefär exakt det jag har saknat: Hugh Grants handlingsutrymme, friheten att ha ett grabbigt kroppsspråk, Jennifer Anistons sätt att aldrig förarga patriarkatet och att ha två tofsar och en vaniljparfym utan att känna sig fånig; deras universum där ingenting egentligen är ett problem. Lyxen att ramla in i en partner utan meningslösa timmar på valfri nätdejtingsajt, att ha ett mål och en  mening i livet ELLER att uppleva avsaknaden av mål och mening men att det inte spelar någon roll.

Men grejen är att det inte spelar någon roll längre, hur de har det; vad jag har saknat, vad jag inte hade jämfört med vad de har. Jag vaknar ur dagdrömmarna och är faktiskt helt nöjd ändå.

Det är en ny och märklig känsla.