Jag känner en bot

Som singel 30+ är det alltså i princip obligatoriskt att dejta på internet. Blev därmed tvungen att skaffa dejtingappen Tinder. Där poserar manspersoner med stora kattdjur och lägger upp tänkvärda citat i kategorin: "Difficult takes a day, impossible takes a week".

Tinder är som en jättemärklig blandning mellan chatt-roulette och mIRC – idén är att chatta upp/låta sig chattas upp av okända personer baserat på om man gillar deras bilder på sig själva eller ej. Om jag gillar citatet/bilden på duden med kattdjuret kan jag alltså trycka på ett grönt litet hjärta på skärmen. Om jag inte gör det trycker jag NOPE, eller sveper med fingret åt vänster och så var den personen borta från appen för en överskådlig framtid. En vän som jag "tipsade" om denna app uttryckte sig såhär om hela grejen: "det känns som att man kastar folk i papperskorgen!"

Well, vad ska en Bridget Jones eller två göra liksom.

Före dess blev jag tvungen att skaffa Mazily, som utger sig för att vara en sofistikerad dejtingsajt för kulturintresserade.

Med Mazily uppstod dock genast en uppsjö av problem. Det första, och kanske mest akuta, är att jag inte direkt kan sägas vara så särskilt kulturintresserad. Min nuvarande kulturkonsumtion består för närvarande i att jag har försökt läsa ut Easy-E:s exemplar av the Game under cirka tre månader (är nu på sidan 323), är dödsförälskad i the Walking Dead och fast i Fargo. Tv-serierna är väl ok, men när jag på en direkt fråga från en person på Mazily svarade att min senaste konsert var Bruce Springsteen två kvällar av tre i fjol dröjde det tre dagar innan han svarade att "du borde gå lite oftare på konsert ; )".

Det andra, och eventuellt ännu mer akuta, är att jag blir lite nervös av hipsterkillar. Jag läser inte the Economist på lördagsmorgonen, jag går sällan på utställningar och jag förstår inte varför någon skulle vilja brygga sitt eget öl?

Det tredje, som egentligen borde diskvalificera mig helt från nämnda dejtingsajt är att jag varken 1. är pysslig eller 2. gillar att laga mat. Vad gäller punkt 1. så har jag alltså en borrmaskin hemma som jag köpt för typ två år sedan men inte ens packat upp ur lådan. Är typ rädd för att borra. Jag har grävt en grop på min uteplats för att plantera en buske men inte kommit längre än till gropen och funderar nu på att använda gropen som "fälla" för potentiella inbrottstjuvar istället.

När det kommer till punkt 2. så bävar jag för frågan "vad gillar du att laga för mat då", vilket blir lite problem eftersom jag gärna ställer den frågan till killar som jag hoppas ska vilja laga mat till mig. De brukar svara något entusiastiskt om lammläggar eller grönsakssoppor. Sedan bollar de tillbaka frågan till mig och jag tvingas krysta ur mig nödsvar som "marockansk linssoppa" (3 ggr/vecka) och "köttfärslimpa" (3 ingredienser, 2 ggr/vecka) men jag förstår ju hur tomt mitt svar ekar.

Easy-E förstår inte vad jag gör på Mazily eftersom jag enligt hen egentligen vill träffa en lagom svennig mellanchef på Microsoft som älskar att gymma. (Därmed borde jag alltså dejta på Match.com istället eller (so help me God) Parship.se). Easy-E säger också att det är mycket "snack" om nätdejting från min sida men mycket lite verkstad. Till mitt försvar kan jag nu säga att jag faktiskt har VARIT på två (första) nätdejter.

Det blev inte så mycket mer än så och kanske är det för det bästa?

Å andra sidan vore det ju verkligen soft att träffa någon. Problemet nu är att vi börjar tro att de flesta på Mazily och Tinder är botar. Jag undrar, kan en människa vara så mycket hipster som killarna på Mazily eller har de bara skapat sig en avatar som flyter runt och skriver statusar om Trädgården och Fotografiska?

Easy-E å sin sida har samma misstanke om killarna på Tinder. Kan det verkligen finnas så många män som heter "Ryan", ser ut som Ridge i Glamour och befinner sig 8 kilometer bort?

Jag antar att jag aldrig kommer få veta. Jag fortsätter väl svepa då, eller "spela" som Tinder själv kallar det.