Freudian slip

Jag har aldrig bott i ett hus som detta. Jag tror att jag känner mig som hemma. Jag kan inte minnas att jag har gjort det förut. Är det såhär det känns att passa in?

Att bo här får mig att tänka på det här med kontakt. Jag har en granne som väldigt gärna vill hänga med mig. Jag vet inte om han vill hänga med någon vem som helst, eller om han tycker just jag verkar trevlig. Hur som helst är han ganska ihärdig. Detta får mig att bli lite fundersam och avvaktande, om inte direkt avvisande.

Sedan började den snygga kulturarbetartjejen på min våning konversera med mig när vi väntade på hissen. Jag blev jättenervös. Hon var så snygg, och verkade så cool. Jag började stamma. Vi bor vägg i vägg tror jag.

På en helt annan våning bor en snygg kille som aldrig säger hej till mig. Jag säger hej till honom. Han svarar, lite surt. Han vill inte småprata om att hissen alltid är trasig.

Och en gång när jag gick hem från tunnelbanan sent på natten fick jag följe av en utbytesstudent, från Island. Han var full och sa att han var glad att träffa någon att öva svenska med. Jag var rädd att han skulle antasta mig i hissen. Det gjorde han inte.

För övrigt har jag också ett span i huset. Jag träffar på honom i tvättstugan ibland. Vi har hälsat. Sist sa han inte bara "hej" till mig utan också "läget?" Det tråkiga är bara att jag har börjat få tunghäfta när jag ser honom.

Jag vill inte skriva någon på näsan, jag tror att min poäng har gått fram. Men ändå. Det här med att någon söker kontakt, och blir avvisad. Och så vidare. Jag har börjat se kontakten mellan människorna i mitt hus som en crash course i mänsklig psykologi.