Vissa bitar i Aladdin-asken blir alltid över, det är en gammal sanning. Ingen gillar romrussin, ägglikör, körsbär i likör och likörtryffel. Det kanske finns någon gammal mormor som gör det, men det är i alla fall ingen som jag har träffat.
När alla andra bitar är uppätna, har det hänt att jag i ren desperation gett mig på körsbär i likör. Som liten försökte jag mig på att bryta sönder den, hälla ut körsbäret och likören och skölja av chokladskalet under vattenkranen för att sedan äta upp det. Trots det satt den vidriga syntetiska likörsmaken i, både i chokladen och i min mun efteråt. Tillfredsställelsen uteblev, och jag kände mig istället lite smutsig.
När det nu är så, kan man ju fråga sig varför Marabou fortsätter att ha med de här chokladbitarna. Vill de tvinga oss att äta äckligt godis? Är de sadister? Njuter de av att se andra människor lida?
Antagligen inte. Jag tror istället att de äckliga bitarna är med för att man bättre ska uppskatta de andra bitarna. Körsbär i likör är med för att skapa ett moment av spänning, en kontrast. En smakbrytning, om man så vill. De andra bitarna verkar väldigt mycket godare om man betänker att man, ve och fasa, kunde ha en likörtryffel i munnen.
Att fortsätta producera de här äckliga bitarna är också ett smart sätt för Marabou att leda våra tankar bort från det faktum att resten av chokladasken inte heller är särskilt god.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar