Konvertit på retreat

Igår såg jag sista delen av "Retreat - den raka vägen" på SVT. Det var en dokumentär om sex personer i Storbritannien som åker på muslimsk retreat för att, som SVT uttrycker det, "prova på islam".

Jag blev faktiskt ganska rörd av det här programmet. Det var personligt och nära, man fick se hur en av deltagarna hittade tillbaks till sin fars religion och kallade till bön i slutet. Man fick se hur en annan fick någon slags andlig upplevelse som han helst hade velat slippa, verkade det som. Man fick se hur Aisha, rättrogen muslim från början, fick vad de andra deltagarna beskrev som en mer öppen iställning till vad som är kärnan i islam.

Men framförallt fick man se hur Pom, en ung infödd brittisk kvinna, bestämde sig för att konvertera till islam. Hon berättade att hon hela sitt liv hade haft svårt för tidsscheman och regler, att hon hade sökt efter frihet. Och att hon nu, med islam, hade funnit att det här med att ha ett strikt schema i själva verket gav en stor frihet.

Det var som sagt svårt att inte bli rörd. Men jag har en del invändningar.

För samma religion som för många är ett påbud, en statsreligion, en del av rättssystemet och något som man absolut inte väljer, blir i den här dokumentären något som folk på andra sidan jordklotet kan välja och vraka ur. Något man frivilligt kan söka sig till och uppleva som en stor frihet.

Därmed inte sagt att man inte kan uppleva sin statsreligion som andligt frigörande, det vet jag att människor gör också. Men det är klart att ett schema upplevs som fritt om det står en fritt att välja det själv.

Jag slits mellan att bli lite irriterad över att konvertiterna i programmet saknar den analysen, och en inte helt försumbar impuls att ta fram den svenska översättningen av Koranen som står och samlar damm i min bokhylla, och faktiskt läsa den.

(Sedan kan jag kanske skriva ett blogginlägg om hur jag konverterade till min fars religion på grund av ett program på SVT. Förhoppningsvis får jag jobb på Halal-tv sen.)