Lägenheten

Jag blev erbjuden en lägenhet av en ung jurist jag kände. Lägenheten låg på en ö med både lummig grönska och den perfekta blandningen av låg- och höghus. Husen klättrade över gröna kullar och backar och det fanns fina förortstorg i betong. Ön hette Lidingö, men i drömmen var allt mycket bättre där än i verkligheten. Det var lite som att vara utomlands.

9-våningshuset jag bodde i när jag gick på gymnasiet var rivet. I dess ställe stod ett stort komplex med nya, dyrare lägenheter. Men lägenheten jag blev erbjuden var nästan oförskämt billig - någonstans mellan 2500 och 3000 kronor i månaden skulle jag få betala.

Lägenheten växlade i storlek, men var ändå alltid minst tredubbelt så stor som de 22 kvadrat jag bor på nu. Den hade flera våningar, och en smal trappa i bambu eller något liknande ledde upp till övervåningen. Ju längre man gick omkring i lägenheten, desto mer växte den.

Det fanns en balkong där man kunde titta ut på grönskan och husen som badade i sol. Utsikten var milsvid. Jag tittade ut från balkongen och kände ett lugn och en lyckokänsla jag inte känt på länge.

Bakom köket, som var helt perfekt förutom att en ratt på spisen satt lite löst, fanns flera rum. Fler och fler rum dök upp, det var som att få flera lägenheter på en gång. I alla rum stod obäddade sängar. Det var lite stökigt, och lite grus på golvet här och där, men sammantaget var det väldigt fräscht.

Till slut vaknade jag upp i min säng igen och allt var som förut.