Dåtid

Min mormor har blivit kortare sen sist. Hon har växt på bredden istället och jag kommer att tänka på Muminmamman. "Jag är glad i mat, jag kan inte hålla igen", säger hon.

Jag är långt hemifrån men det är meningen att jag ska känna mig som hemma. Det är "hur trivs du med studierna" och "vad roligt att du har träffat någon" och "nu är det kaffedags!".

Området min mormor har flyttat till är helt ödsligt och alldeles platt. Det är radhus efter radhus efter kedjehus, borta vid centrum några tvåvåningshus. Allt byggt jättefort på 70-talet. Det ser inte ut som i Stockholm, men kanske som i New Jersey eller något ditåt.

Min mormors mor hade åtta syskon och kom från trakterna kring Mörrumsån. Jag har aldrig hört något så exotiskt. Min släkt är så svensk, på ett sånt där subtilt men ändå hundraprocentigt sätt. Om de är så svenska, borde inte jag vara det också?

Morfar arbetade på Elektromekano. Mormor som sidenväverska, sedan på en fabrik där hon isolerade koppartråd. Morfars far var verkmästare på kvarnstensfabriken. Själv har jag bara sett fabriksjobb på tv. Innan jag hinner säga det, säger mormor att de där fabrikerna har ju lagt ner nu. Och förresten använder man inte längre kvarnstenar när man maler mjöl nuförtiden, tillägger hon.

Sedan kommer min morbror förbi. Han har gjort en liten klassresa.

Om nio år är det hundra år sedan min mormor föddes.