Jag i två meningar

Jag fick i uppgift att skriva en kort presentation om mig själv. Eftersom jag nyligen har skrivit ett antal "personliga brev" till personer jag inte känner (flera som jag med största sannolikhet aldrig kommer träffa), kan man tycka att det inte borde vara så svårt.

Problemet är bara att när jag spånar på saker att skriva i dendär presentationen, känns det som att jag ljuger, tror mig och försöker framställa mig som något jag inte är. Precis som i de där förbannade jävla personliga breven.

En anledning till att jag känner så är det här med automatisk skrift. När jag ska skriva något som jag inte vill skriva, kopplar jag på autopiloten. Jag vet inte hur det går till, men det händer hela tiden. Sen är jag som i trans i cirka femton minuter, och under den tiden rör sig mina händer över tangentbordet och skriver en text av sig själv.

Jag läste ett av de där personliga breven nyss som jag skrev förra veckan. Och jag svär vid Gud att jag inte hade en aning om att jag hade skrivit som jag tydligen hade gjort.

Jag har skrivit saker jag inte tycker. Jag har copy pasteat från ett brev till ett annat. Jag har beskrivit mig själv som värsta stjärnan.

Mot bakgrund av det borde det inte vara så svårt att skriva en kaxig presentation av mig själv på tre meningar. Om det inte var för att jag känner mig förmäten, förljugen och publikfriande.

Publikfriande! Där har vi det. And it's a gift and a curse.

Jag börjar fatta vad jag ska skriva, och varför. Jag lämnar autopiloten därhän och författar följande mästerverk:

"Nadia Cherqaoui är 25 år gammal och studerar på JMK i Stockholm. Hon tittar helst på kabel-tv, läser Faiza Guène, lyssnar på Brandy och äter Snickersglass. Skulle klä sig som Fresh Prince om hon bara vågade och funderar ganska mycket över hur Leila K mår idag."