Sötebrödsdagarna är över

Vaknar först halv fem, klarvaken, orolig, lyckas somna om tills klockan ringer klockan sex. Onsdagar går jag upp först tio i sju och det tycker jag numera är sovmorgon. Alla andra dagar äter jag min yoghurt som i dvala och sedan har jag ett system. Jag gör en termos med kaffe och eftersom jag inte orkar bre mackor har jag köpt Den skrattande kon-ost som jag lägger i en påse tillsammans med det torra brödet som är kvar.

Sedan plankar jag in på tunnelbanan klockan tio i sju, tänker att jag ska köpa ett SL-kort imorgon för jag åkte ju fast förut, tar blå linjen till Fridhemsplan, byter till gröna på grund av FUCKING jävla byggarbetet inför citybanan och på T-centralen går jag av.

Detta är första etappen. Andra etappen består av att betvinga känslan av att jag är ute på långresa, jag är ju inte det, jag gör det här varje dag: jag går upp till Cityterminalen och tar ERSÄTTNINGSBUSSEN till den där staden en timme från Stockholm för tåget går inte på grund av FUCKING jävla byggarbetet inför citybanan.

Detta är andra etappen: jag går på bussen, hittar en ledig plats och sätter i ett par öronproppar. Jag försöker sova. Bussresan tar drygt en och en halv timme. När vi väl är framme känns det som att det har varit morgon två gånger, jag har vaknat en gång hemma hos mig och en gång på bussen och båda gångerna vill jag inte vara med. Det är då jag dricker upp kaffet och eventuellt äter på det torra brödet.

Detta är tredje etappen: jag går till min praktikplats. Hur det är där ska jag inte gå in på men tanken har slagit mig att jag valt fel yrke, fel bransch och överhuvudtaget fel liv.

De bjuder på automatkaffe. Jag dricker mycket av det. De bjuder på frukt. Jag äter av den.

När klockan blivit två är läget kritiskt. Jag befinner mig inuti Office Space, jag räknar timmarna, jag har tre chefer, jag är ny och superdålig på allt. Allt jag kunde glänsa med förut har liksom runnit av mig, jag vet inte hur man gör det här jobbet, jag antar att det är meningen att jag ska lära mig men det är så svårt.

Detta är fjärde etappen: klockan är tjugo i fem och jag går till en speciell korsning där jag möter en man som också pendlar från Stockholm. Jag åker i hans bil och betalar lite bensinpengar, jag har hittat honom på Internet.

Första gången jag åkte med honom var jag rädd att han skulle vara en skummis, men det visar sig att han är mycket trevlig (peppar peppar). Det visar sig också att han har spelat med ett band som uppträtt på en mycket central allmän plats i Stockholm. Gruppen var något av lokala kändisar, men de fick problem med polisen, mycket böter och nolltolerans. Nu har mannen jag åker bil med gått en högskoleutbildning och skaffat sig en säkrare jobb, jag avundas honom att han gjort rätt val men kanske inte jag.

Jag är så trött så trött men vi börjar prata om samhället och Reinfeldt och papperslösa och bostadspolitiken och Mona Sahlin och radion och körkort och svartjobb och planka.nu och vart tog solidariteten vägen eller egentligen, vi pratar om socialismen.

Detta är femte etappen: jag blir avsläppt vid en tunnelbanestation cirka klockan 17:55 i en närförort, jag åker tunnelbana, jag plankar in på fyrans buss enligt ett särskilt system, jag går till mitt hus.

Om jag har tur funkar hissen när jag kommer hem. Annars går jag tolv trappor upp. Sedan är det tre timmar tills jag ska gå och lägga mig igen.