I Marocko är det svårt att skaka av sig känslan av att befinna sig i ett leksaksland. Det må låta drygt och exotiserande, till och med kolonialt, att uttrycka sig så. Men - kanske är det snarare så att det är de spår som kolonialismen lämnat i landet, i kombination med diktaturen, som gör att jag får den känslan. Jag ska ge ett par exempel.
Exempel nummer ett: det läggs en oerhörd vikt vid att anlägga superordentliga parker och bevaka dem. I stad efter stad står pelargoner i raka rader, sida vid sida med palmer, bredvid perfekt klippta gräsmattor. Oftast är det strikt förbjudet att gå på gräsmattan, när vi gör det i hemstaden Beni Mellal ljuder visselpipan direkt och en vakt vinkar argt på oss.
Exempel nummer två: i varje stad finns det små taxibilar som heter just Petit Taxi, och i varje stad har taxibilarna en egen färg. Röda i Casablanca, mörkblå i rabat, orangegula i Beni Mellal, smutsgula i Marrakech och mintgröna i Mohammedia. Say no more!
Exempel nummer tre: Det finns x antal olika slags poliser, militärer och halvmilitärer, oklart hur deras uppgifter skiljer sig åt förutom att göra stan (o)säker. Inklusive piketbuss med texten "Surete National" och översättningen på arabiska som jag inte kan läsa.
Exempel nummer fyra: Alla dessa foton på kungen i olika outfits; till exempel iklädd kaftan i speceriaffären, i kostym och slips på postkontoret, i djellabah och fez på kafét.
And the list goes on på välordnade institutioner, samtidigt som fattigdomen givetvis är och förblir extrem. Frågan om vad vi ska med militäriskt prydliga parker till eller små taxibilar som matchar vår stads image samtidigt som medinan är full av misär, har jag inte riktigt fått något bra svar på.
Även i förhållande till ockupationen av Västsahara är landets officiella hållning värdigt den av ett leksaksland; medan konsekvenserna av den är på blodigaste allvar. Väldigt försiktigt frågar jag runt, ställer lite löst frågan om Västsahara och får propagandasvar: "Vi blev också koloniserade". "Alltihop beror på Algeriet, varje år tar de en bit av vårt land". "Alla i Västsahara får studiemedel och västsaharierna får dubbelt så höga löner som marockanerna!" "Innan vi kom dit 1975 var det bara öken där, och kolla nu hur utvecklat landet är!" "Flyktingläger säger du, var har du fått den informationen ifrån?" "Det är samma sak som om Lappland skulle vilja bli självständigt i Sverige, det är en absurd idé!" "Du visste inte hur det låg till med historien om Västsahara innan jag berättade för dig va, nu när du kommer hem får du sprida ordet!"
Eller den här: "Kolla på det här Youtubeklippet! Marocko gör nytt världsrekord i världens största flagga, kolla här när de inviger den i Dakhla! Coolt eller hur?"
Men. Marocko heter Al Maghrib på arabiska, och det betyder faktiskt inte soluppgångens land. Det betyder, ironiskt nog, solnedgångens land. Och själv kommer jag hem till Stockholm efter det att solen har gått upp, med 12 teglas för 2 dirham styck och en liter olivolja från Beni Mellal i bagaget, blandat med förvirring och en stor portion dåligt samvete.
söndag 27 juni 2010
tisdag 18 maj 2010
Hej Försäkringskassan!
En underlig grej med att ha kontakt med myndigheter är när man ska skriva personliga brev och förklara sin situation. Här öppnar sig för det första möjligheten att adressera berörda myndighet med ett frejdigt "Hej CSN!" eller "Hej Alfakassan!" Även "Hej Stockholmshem!" har använts flitigt det senaste året.
Och sedan är det bara att fortsätta med en lång litania i sann rättshaverist-stil, som börjar i stil med:
"Jag skriver till er med anledning av den situation jag hamnat i, efter att..."
Sedan följer hästjobbet med att redogöra för nämnda situation, vilket inte är det enklaste men man börjar typ såhär:
"På grund av att berörda myndighet gav mig den felaktiga informationen om att... den 7/12, fick jag därefter problem med..."
Därefter kommer belöningen, när man får avsluta brevet med:
"Jag hoppas att ni tar er tid att granska mitt ärende. Med förhoppning om fortsatt gott samarbete, vänliga hälsningar..."
Sedan är det bara att vänta på svar. Även om jag lyckats få ordning på saker och ting några gånger, är svaret oftast negativt och man blir ledsen och pank. Jag skulle därför säga att den största tillfredsställelsen är när jag satt på frimärket på C5-kuvertet, lagt det på lådan, vänt på klacken och gått hem igen.
Vi säger väl så då. Hej Akademikernas A-kassa! Hej Säpo! Vänliga hälsningar, Blattealibit.
Och sedan är det bara att fortsätta med en lång litania i sann rättshaverist-stil, som börjar i stil med:
"Jag skriver till er med anledning av den situation jag hamnat i, efter att..."
Sedan följer hästjobbet med att redogöra för nämnda situation, vilket inte är det enklaste men man börjar typ såhär:
"På grund av att berörda myndighet gav mig den felaktiga informationen om att... den 7/12, fick jag därefter problem med..."
Därefter kommer belöningen, när man får avsluta brevet med:
"Jag hoppas att ni tar er tid att granska mitt ärende. Med förhoppning om fortsatt gott samarbete, vänliga hälsningar..."
Sedan är det bara att vänta på svar. Även om jag lyckats få ordning på saker och ting några gånger, är svaret oftast negativt och man blir ledsen och pank. Jag skulle därför säga att den största tillfredsställelsen är när jag satt på frimärket på C5-kuvertet, lagt det på lådan, vänt på klacken och gått hem igen.
Vi säger väl så då. Hej Akademikernas A-kassa! Hej Säpo! Vänliga hälsningar, Blattealibit.
tisdag 23 mars 2010
Ghost World (revisited)
Torsdag morgon och jag ska gå och handla billiga grönsaker efter att ha varit på vårdcentralen. Klockan är ca 8:54. Lidl öppnar 9:00.
Utanför ingången till Lidl står tre andra kvinnor med utomeuropeiskt ursprung (en av dem läser noggrannt reklambladet), tre pensionärer med svenskt ursprung (varav en med rullator) och jag. Klockan närmar sig 8:57. En av kvinnorna går lite närmre dörren med reklambladet, fortfarande bläddrande i reklambladet.
Vi väntar, bara tre minuter till. Sedan låser en av dom som jobbar i affären upp dörren, vi går in, tar våra korgar och rullvagnar. De går på köttfärsen, jag går på grönsaksavdelningen.
Jag tänker att jag brukade tro att det här tillståndet, när man kan gå till Lidl innan nio på morgonen, var en fas i livet. En period som man går igenom, medan man pluggar samhällsvetenskap eller är arbetslös eller både och samtidigt.
Och sedan skulle det komma något annat, oklart vad - för vem är jag att jobba på kontor? Jag har på sätt och vis mitt eget kontor hemma, där blandar jag Cultural studies med att koka bönor, slökolla på riksdagsdebatten, Facebooka, må dåligt över det, gå och handla på dagtid, boka lägenheter i bostadskön, kolla på jobbannonser ("Allt inom Kultur, Media och Design") och så Facebooka lite till (innan dess, förra decenniet, minns jag att det där jag gjorde hette MSN).
Jag brukade tro att det var en fas jag skulle gå igenom, för att sedan komma ut på andra sidan. Nu har jag förstått att det här tillståndet kan vara hur länge som helst, det är ungefär som i Ghost World och det är inte jag som spelas av Scarlett Johansson.
Utanför ingången till Lidl står tre andra kvinnor med utomeuropeiskt ursprung (en av dem läser noggrannt reklambladet), tre pensionärer med svenskt ursprung (varav en med rullator) och jag. Klockan närmar sig 8:57. En av kvinnorna går lite närmre dörren med reklambladet, fortfarande bläddrande i reklambladet.
Vi väntar, bara tre minuter till. Sedan låser en av dom som jobbar i affären upp dörren, vi går in, tar våra korgar och rullvagnar. De går på köttfärsen, jag går på grönsaksavdelningen.
Jag tänker att jag brukade tro att det här tillståndet, när man kan gå till Lidl innan nio på morgonen, var en fas i livet. En period som man går igenom, medan man pluggar samhällsvetenskap eller är arbetslös eller både och samtidigt.
Och sedan skulle det komma något annat, oklart vad - för vem är jag att jobba på kontor? Jag har på sätt och vis mitt eget kontor hemma, där blandar jag Cultural studies med att koka bönor, slökolla på riksdagsdebatten, Facebooka, må dåligt över det, gå och handla på dagtid, boka lägenheter i bostadskön, kolla på jobbannonser ("Allt inom Kultur, Media och Design") och så Facebooka lite till (innan dess, förra decenniet, minns jag att det där jag gjorde hette MSN).
Jag brukade tro att det var en fas jag skulle gå igenom, för att sedan komma ut på andra sidan. Nu har jag förstått att det här tillståndet kan vara hur länge som helst, det är ungefär som i Ghost World och det är inte jag som spelas av Scarlett Johansson.
lördag 30 januari 2010
Blondinbellas apanage
Varje gång jag läser Blondinbellas blogg, får jag lite ångest. Genom att jag gör det tjänar hon ju ännu lite mer pengar, som hon kan lägga på de kläder, resor, smycken, choklad och Ray-Bans som hon visar upp på bloggen.
Så förstår jag ju också att tjusningen ligger just där. Att hon är ett steg, eller en egen slags jättejobbig variant, av kändiskulturen. Det Blondinbella säger till oss, helt implicit, är ju inget annat än: "kolla vad lyxigt jag lever, det kan väl vara lite kul för dig som bor i public housing att kolla på i din tråkiga vardag där du lever på existensminimum? Så kan du drömma dig bort lite!"
Det riktigt jobbiga är att till skillnad mot de skattepengar jag betalar till Victorias, Carl-Philips och Madeleines lyxliv vare sig jag vill det eller inte, verkar mitt och miljoner andras tvångsmässiga läsande av Blondinbellas blogg på ytan som någon slags frivillighet.
"Om du inte gillar det behöver du ju inte läsa", säger Blondinbella ju till mig. Men det handlar inte om att gilla eller inte gilla, att bojkotta eller stödja.
Det handlar om att det här är det samhälle vi lever i nu. Där har bloggkändiskulturen skapat ett slags kungligheter som vi förväntas betala apanage till genom att gå in på de här bloggarna, om och om igen. Och för apanaget köper Blondinbella ännu mer grejer, eller får dem gratis och visar upp dem på bloggen, så att vi kan drömma oss bort till hennes lyxliv. Hon har till och med mage att vilja SÄLJA prylar mig, vilket väl egentligen är den högst uppenbara baktanken med hela bloggen.
Vi bekostar alltså hennes apanage. Inte en gång, utan flera gånger om.
Precis som när vi lönearbetar betalar vi med vår tid, med det tillägget att vi efter att ha läst om Blondinbellas smycken som hon hade på Elle-galan som kostade 50 000 kronor, ungefär lika mycket som en årshyra för mig, känner vi oss dessutom lite smutsiga och skyldiga.
Jag tror att ett annat ord för det är dubbelbestraffning.
Så förstår jag ju också att tjusningen ligger just där. Att hon är ett steg, eller en egen slags jättejobbig variant, av kändiskulturen. Det Blondinbella säger till oss, helt implicit, är ju inget annat än: "kolla vad lyxigt jag lever, det kan väl vara lite kul för dig som bor i public housing att kolla på i din tråkiga vardag där du lever på existensminimum? Så kan du drömma dig bort lite!"
Det riktigt jobbiga är att till skillnad mot de skattepengar jag betalar till Victorias, Carl-Philips och Madeleines lyxliv vare sig jag vill det eller inte, verkar mitt och miljoner andras tvångsmässiga läsande av Blondinbellas blogg på ytan som någon slags frivillighet.
"Om du inte gillar det behöver du ju inte läsa", säger Blondinbella ju till mig. Men det handlar inte om att gilla eller inte gilla, att bojkotta eller stödja.
Det handlar om att det här är det samhälle vi lever i nu. Där har bloggkändiskulturen skapat ett slags kungligheter som vi förväntas betala apanage till genom att gå in på de här bloggarna, om och om igen. Och för apanaget köper Blondinbella ännu mer grejer, eller får dem gratis och visar upp dem på bloggen, så att vi kan drömma oss bort till hennes lyxliv. Hon har till och med mage att vilja SÄLJA prylar mig, vilket väl egentligen är den högst uppenbara baktanken med hela bloggen.
Vi bekostar alltså hennes apanage. Inte en gång, utan flera gånger om.
Precis som när vi lönearbetar betalar vi med vår tid, med det tillägget att vi efter att ha läst om Blondinbellas smycken som hon hade på Elle-galan som kostade 50 000 kronor, ungefär lika mycket som en årshyra för mig, känner vi oss dessutom lite smutsiga och skyldiga.
Jag tror att ett annat ord för det är dubbelbestraffning.
fredag 29 januari 2010
Public Housing Stockholm Style
Mitt hus har en filial som ligger vid Mariatorget. Där bor två kompisar till mig i en så kallad dublett. Det betyder att de har varsitt rum med varsitt rumsnummer och varsin nyckel, men delar kök och badrum. De har just flyttat ihop och igår bjöd de hem mig på pannkakor.
När jag kommer dit luktar det os i hela lägenheten. Matbordet står i hallen, mellan rummen och garderoberna. Jag får äta hur många pannkakor jag vill, och till efterrätt hur mycket choklad jag vill också.
Någon tidigare hyresgäst har dristat sig till att måla om lägenheten i femtiotalsgrönt och vinrött, fast man egentligen bara får måla om i vitt. Mitt i maten ringer det på dörren och min kompis säger att det är deras andra kompis som också bor i huset. Det är det inte, det är en påtänd ung man som ringde på fel dörr. Ibland har de som ringer på sovsäckar med sig och frågar efter Hasse. Då säger min kompis att, Hasse bor inte här längre och förresten är det mitt i natten.
Jag sover över. Klockan halv elva lägger sig min kompis för hon ska upp klockan sex för att jobba i en annan stad. Klockan elva ligger jag också och ska sova. Plötsligt börjar en granne spela Tom Jones jättehögt. Min kompis skrattar. Efter ett tag tystnar musiken. Jag hör fortfarande andra grannar, och folk som rör sig i trapphuset. Det är som om jag ligger i en låda, med andra lådor med människor i runtomkring. Hela tiden, dygnet runt, är det något eller någon som är i rörelse.
Klockan fem börjar grannen spela Tom Jones igen, lika högt. Några minuter senare hör man en annan granne som ropar: "Jävla idiot! Sänk musiken för fan!" Efter det hörs en duns och några knackningar, och sedan tystnar musiken igen.
Jag äter frukost vid tio med min andra kompis som är hemma och är sjuk. Naturell yoghurt med knäckebröd och honung. Några timmar senare får hon besök och sedan dricker vi kaffe på den gemensamma balkongen på fjärde våningen, precis utanför tvättstugan. Det sitter redan någon där och röker, vi går ut dit ändå. När vi kommer ut går han som satt där in igen.
Sedan cyklar jag hem till mig. Jag tänker på att mitt hus är mycket lugnare. Och dyrare att bo i. Inget är sönder i korridoren. Det kommer inga påtända snubbar med sovsäck och ringer på mitt i natten. Det finns inget sopnedkast med arga lappar om att kasta pizzakartongerna på rätt ställe. I mitt hus har sopnedkastet murats igen och ersatts med en sopstation utanför, och istället för boende för före detta missbrukare har vi utbytesstudenter från KTH. Frågan för vilka detta hus är till för om det nu inte är till för dessa grupper, förbli obesvarad.
Det som är likt är att här bor jag också i en låda med en massa andra lådor med folk i runtomkring. Jag hör dem sällan. Kanske ibland att det knakar i en säng någonstans. Annars är det mest tyst. Och man kan faktiskt blir rädd av det också, att det är så tyst, att ingen ringer på.
torsdag 28 januari 2010
Frikort
Förra veckan fick jag frikort i sjukvården. 900 kronor behöver man betala i så kallade patientavgifter innan allt blir gratis, givet att man har sett till att få stämplar i en liten remsa varje gång man betalat eller behållit alla kvitton.
Känslan när jag fick det handskrivna, laminerade kortet i klassisk landstingsblåa och -vita färger i min hand var den av en slags lättnad. Som om jag hade betalat min skuld och nu befriats från den.
Skuldfri, fri från skyldigheter, fri från plikt, ansvar och samtliga åtaganden och ansträngningar gentemot Landstinget. I alla fall av den form som betalas i kassa vid läkarbesök.
Nu är det Landstingets tur att utan kostnad, utan krav på motprestation, behandla alla mina krämpor, såväl kroppsliga som själsliga. Spelar ingen roll om de är ärftliga, självförvållade, mystiska eller uppenbara, allvarliga eller lätta: nu är det Landstingets tur att göra sitt för mig.
Tänk om samma system gällde i en kärleksrelation, kunde jag inte låta bli att tänka när frikortet landade i min hand. Typ, nu har jag ansträngt mig så mycket för att få det här att funka och så många gånger att nu har jag frikort i den här relationen.
Sedan får den andra parten göra sitt, medan jag bekvämt får luta mig tillbaka och bara ta emot. Spelar ingen roll om problemen varit ärftliga, självförvållade... ja, ni fattar.
Och givetvis skulle relationen därefter bara flyta på, smooth, fullt av kärlek och fritt från krav från min sida. I varje eventuell diskussion skulle jag bara visa upp mitt frikort, le vänt, luta mig tillbaka och andas ut. Och ta emot all den kärlek som jag förtjänat genom mina tidigare ansträngningar för att få relationen funka.
Nästa tanke var givetvis att förutom sjukvård och kärlek behöver jag ju också CSN i mitt liv. Men efter att ha fått och lånat pengar av dem i tolv terminer på högskolan och fyra på folkhögskola, har man ju inte rätt att få några mer pengar. Och man har dessutom en skuld att betala av på i många herrans år.
Tänk om jag kunde få frikort även här. Att jag sexton terminer senare skulle belönas för lång och trogen tjänst som studiemedelstagare med ett frikort. Varje vår skulle jag med njutning kolla igenom kurskatalogerna, välja något med orkidéer, dinosaurier eller fysik för poeter i kursnamnet och sedan skulle studiemedelspengarna bara rulla in.
Och skulle det mot förmodan dyka upp något kravbrev eller någon räkning på att jag borde börja betala av min skuld, skulle jag visa upp mitt laminerade frikort, i CSN:s vita och röda färger.
Livet skulle bli så mycket enklare då.
Känslan när jag fick det handskrivna, laminerade kortet i klassisk landstingsblåa och -vita färger i min hand var den av en slags lättnad. Som om jag hade betalat min skuld och nu befriats från den.
Skuldfri, fri från skyldigheter, fri från plikt, ansvar och samtliga åtaganden och ansträngningar gentemot Landstinget. I alla fall av den form som betalas i kassa vid läkarbesök.
Nu är det Landstingets tur att utan kostnad, utan krav på motprestation, behandla alla mina krämpor, såväl kroppsliga som själsliga. Spelar ingen roll om de är ärftliga, självförvållade, mystiska eller uppenbara, allvarliga eller lätta: nu är det Landstingets tur att göra sitt för mig.
Tänk om samma system gällde i en kärleksrelation, kunde jag inte låta bli att tänka när frikortet landade i min hand. Typ, nu har jag ansträngt mig så mycket för att få det här att funka och så många gånger att nu har jag frikort i den här relationen.
Sedan får den andra parten göra sitt, medan jag bekvämt får luta mig tillbaka och bara ta emot. Spelar ingen roll om problemen varit ärftliga, självförvållade... ja, ni fattar.
Och givetvis skulle relationen därefter bara flyta på, smooth, fullt av kärlek och fritt från krav från min sida. I varje eventuell diskussion skulle jag bara visa upp mitt frikort, le vänt, luta mig tillbaka och andas ut. Och ta emot all den kärlek som jag förtjänat genom mina tidigare ansträngningar för att få relationen funka.
Nästa tanke var givetvis att förutom sjukvård och kärlek behöver jag ju också CSN i mitt liv. Men efter att ha fått och lånat pengar av dem i tolv terminer på högskolan och fyra på folkhögskola, har man ju inte rätt att få några mer pengar. Och man har dessutom en skuld att betala av på i många herrans år.
Tänk om jag kunde få frikort även här. Att jag sexton terminer senare skulle belönas för lång och trogen tjänst som studiemedelstagare med ett frikort. Varje vår skulle jag med njutning kolla igenom kurskatalogerna, välja något med orkidéer, dinosaurier eller fysik för poeter i kursnamnet och sedan skulle studiemedelspengarna bara rulla in.
Och skulle det mot förmodan dyka upp något kravbrev eller någon räkning på att jag borde börja betala av min skuld, skulle jag visa upp mitt laminerade frikort, i CSN:s vita och röda färger.
Livet skulle bli så mycket enklare då.
torsdag 7 januari 2010
Nordafrika i kubik
Ibland tänker jag på hur det var för sex år sedan. Istället för att åka till Barcelona och jobba på en bar och träffa en kille som kanske hette Juan, åkte jag till mitt andra hemland Tunisien och bodde i ett luggslitet kvarter i utkanten av huvudstaden.
Killen jag träffade där hette ungefär likadant som Afghanistans president. Han pratade som Snoop Doggy Dogg och det första han sa till mig var "are you american?" Det var jag ju nu inte. Vi hade kanske inte så mycket gemensamt förutom att vi båda hade berberblod och tyckte om att lyssna på Ben Harper. Han rökte massor av cigaretter och nästan lika mycket hasch. Han såg ut ganska mycket som Chingy och jag blev upp över öronen förälskad.
Han hade bott i Miami, där han hade delat lägenhet med sin kusin, läst en bachelor i ekonomi och böcker om logik och filosofi på fritiden. Och tränat. Efter träningen brukade han äta kyckling. Protein var bra att äta berättade han, och "bread is what makes you fat".
Vi hade lite olika dygnsrytm, jag vaknade vid tio som systrarna i min värdfamilj och eftersom jag hade hoppat av skolan var jag ledig hela dagarna. När jag ringde honom vid tolv ett på förmiddagen låg han och sov fortfarande och blev irriterad för att jag hade väckt honom.
Senare på kvällen brukade han ringa upp mig och vi möttes upp någonstans i kvarteret. Han var ganska dryg, tyckte att jag var snygg men att jag gott kunde gå ner några kilo. När jag började träna aerobics på det sunkiga gymmet tyckte han det var bra.
På kvällarna brukade vi åka runt i hans kompis bil. Kompisen var polis och sa inte så mycket. Hans kusin brukade också hänga med, kusinen pratade franska med utsökt uttal, en skarp kontrast till hans långa burriga hår, slitna ansikte och klorblekta jeans av 80-talsmodell. Kusinen rökte om möjligt mer än honom, han hade nyss hoppat av juristlinjen.
En gång skulle de åka och köpa lite mer hasch när jag var med. Vi åkte runt i poliskompisens bil, när jag plötsligt började känna igen mig. Bilen stannade på ett ställe som var mer än bekant, utanför min värdfamiljs hus.
Pappan i min värdfamilj kallades för "hajj" eftersom han hade varit i Mecka redan, familjen hade inte så mycket pengar men verkade betraktas som väldigt respektabla. Langaren bodde tydligen granne med oss och jag fick panik.
"Ni kan inte handla här, vi måste åka härifrån, min värdfamilj bor här!" sa jag. Men istället för att säga åt poliskompisen att köra sa han "lugn, bilen har tonade rutor, de kan inte se dig". Jag duckade ändå i baksätet och var orolig flera dar att de skulle ha sett mig. Men det verkade de inte ha gjort.
Efter bilfärden brukade vi försöka smyga upp på hans rum. Han bodde med sin kusin med det utsökta franska uttalet, och sin farbror som också hade varit i, just det, Mecka. Huset de bodde i låg en knapp kilometer från min värdfamiljs hus, i kvarteret Mabella invid vägen som kantades av palmer i raka rader och ledde in till stan.
Det låg ett lite finare biljardställe bredvid, och inget café där de allra mest arbetslösa hängde på dagarna, och heller ingen skämmig bar som doldes av jalusier både dag och natt som i området bredvid min värdfamilj.
En gång upptäckte farbrorn att jag var på hans rum, vi hade precis börjat hångla och lyssna på Janet Jackson när vi blev utslängda. Jag såg aldrig farbrorn, hörde honom bara i den högljudda diskussionen innan vi var tvungna att gå därifrån.
Farbrorn brukade åka och jaga, han hade en liten stuga någonstans, ett gevär och en hund och vissa helger åkte han därifrån i sin bil. Eller någon annans bil, han berättade aldrig innan om han skulle åka iväg eller inte, för att inte vi eller kusinen skulle passa på och göra huset till vårt.
Istället kunde vi hänga i kusinens bil, en gammal skrotig Peugeot som han fått ärva från sin pappa. En gång hade den varit vit.
Kusinen ville åka till Gabon. Där fanns det jobb, sa han. En gång när röken låg tät i bilen frågade han mig "i ditt land, kan man hitta ett jobb om man vill?" och jag svarade något motvilligt jakande om att ja, det klart det är lättare att hitta ett jobb i Sverige. "Jaha, så du kan jobba där och tjäna pengar?" fortsatte han. "Då förstår jag inte vad du gör här. Om jag var du skulle jag vara i full färd med att jobba och tjäna pengar och leva mitt liv." Och jag kände mig dum.
När jag kom tillbaka till Tunisien ett halvår senare var kusinen kvar. Han hade inte åkt till Gabon, han hade börjat på juristlinjen igen och hoppat av en gång till. Nu gjorde han ingenting igen.
Killen jag hade förälskat mig i hade åkt till Förenade Arabemiraten där hans mamma bodde. Genom kontakter hade han fått jobb på en bank, när jag pratade med honom i telefon sa han "jag är bankir nu". Han brukade ringa mig då och då, på sena nätter när han satt i taxin hem från någon klubb i Dubai som jag bara kunde fantisera om hur den såg ut.
När jag sms:ade honom och frågade hur läget var berättade han att han blivit befordrad och köpt en bil. Själv jobbade jag på dagis och hade precis råd att köpa en begagnad soffa på blocket.
Han träffade en rad nya tjejer och jag blev ledsen, jag hade velat komma och hälsa på, träffa honom och se hur det såg ut. Jag föreställde mig Arabemiraten som ett schlaraffenland, som ett Nordafrika i kubik, ett Tusen och en natt i supermodern tappning. Skyskrapor i glas, enorma köpcenter, stora glänsande bilar, ännu mer uppoppade arabhits och jag skulle gapande se på allt. Men jag blev inte bjuden dit. Kanske var det lika bra, vad vet jag.
Sonen i min värdfamilj åkte förresten också till Arabemiraten. Jag vet inte vad han började jobba med, men jag är ganska säker på att det inte var som bankir.
Killen jag träffade där hette ungefär likadant som Afghanistans president. Han pratade som Snoop Doggy Dogg och det första han sa till mig var "are you american?" Det var jag ju nu inte. Vi hade kanske inte så mycket gemensamt förutom att vi båda hade berberblod och tyckte om att lyssna på Ben Harper. Han rökte massor av cigaretter och nästan lika mycket hasch. Han såg ut ganska mycket som Chingy och jag blev upp över öronen förälskad.
Han hade bott i Miami, där han hade delat lägenhet med sin kusin, läst en bachelor i ekonomi och böcker om logik och filosofi på fritiden. Och tränat. Efter träningen brukade han äta kyckling. Protein var bra att äta berättade han, och "bread is what makes you fat".
Vi hade lite olika dygnsrytm, jag vaknade vid tio som systrarna i min värdfamilj och eftersom jag hade hoppat av skolan var jag ledig hela dagarna. När jag ringde honom vid tolv ett på förmiddagen låg han och sov fortfarande och blev irriterad för att jag hade väckt honom.
Senare på kvällen brukade han ringa upp mig och vi möttes upp någonstans i kvarteret. Han var ganska dryg, tyckte att jag var snygg men att jag gott kunde gå ner några kilo. När jag började träna aerobics på det sunkiga gymmet tyckte han det var bra.
På kvällarna brukade vi åka runt i hans kompis bil. Kompisen var polis och sa inte så mycket. Hans kusin brukade också hänga med, kusinen pratade franska med utsökt uttal, en skarp kontrast till hans långa burriga hår, slitna ansikte och klorblekta jeans av 80-talsmodell. Kusinen rökte om möjligt mer än honom, han hade nyss hoppat av juristlinjen.
En gång skulle de åka och köpa lite mer hasch när jag var med. Vi åkte runt i poliskompisens bil, när jag plötsligt började känna igen mig. Bilen stannade på ett ställe som var mer än bekant, utanför min värdfamiljs hus.
Pappan i min värdfamilj kallades för "hajj" eftersom han hade varit i Mecka redan, familjen hade inte så mycket pengar men verkade betraktas som väldigt respektabla. Langaren bodde tydligen granne med oss och jag fick panik.
"Ni kan inte handla här, vi måste åka härifrån, min värdfamilj bor här!" sa jag. Men istället för att säga åt poliskompisen att köra sa han "lugn, bilen har tonade rutor, de kan inte se dig". Jag duckade ändå i baksätet och var orolig flera dar att de skulle ha sett mig. Men det verkade de inte ha gjort.
Efter bilfärden brukade vi försöka smyga upp på hans rum. Han bodde med sin kusin med det utsökta franska uttalet, och sin farbror som också hade varit i, just det, Mecka. Huset de bodde i låg en knapp kilometer från min värdfamiljs hus, i kvarteret Mabella invid vägen som kantades av palmer i raka rader och ledde in till stan.
Det låg ett lite finare biljardställe bredvid, och inget café där de allra mest arbetslösa hängde på dagarna, och heller ingen skämmig bar som doldes av jalusier både dag och natt som i området bredvid min värdfamilj.
En gång upptäckte farbrorn att jag var på hans rum, vi hade precis börjat hångla och lyssna på Janet Jackson när vi blev utslängda. Jag såg aldrig farbrorn, hörde honom bara i den högljudda diskussionen innan vi var tvungna att gå därifrån.
Farbrorn brukade åka och jaga, han hade en liten stuga någonstans, ett gevär och en hund och vissa helger åkte han därifrån i sin bil. Eller någon annans bil, han berättade aldrig innan om han skulle åka iväg eller inte, för att inte vi eller kusinen skulle passa på och göra huset till vårt.
Istället kunde vi hänga i kusinens bil, en gammal skrotig Peugeot som han fått ärva från sin pappa. En gång hade den varit vit.
Kusinen ville åka till Gabon. Där fanns det jobb, sa han. En gång när röken låg tät i bilen frågade han mig "i ditt land, kan man hitta ett jobb om man vill?" och jag svarade något motvilligt jakande om att ja, det klart det är lättare att hitta ett jobb i Sverige. "Jaha, så du kan jobba där och tjäna pengar?" fortsatte han. "Då förstår jag inte vad du gör här. Om jag var du skulle jag vara i full färd med att jobba och tjäna pengar och leva mitt liv." Och jag kände mig dum.
När jag kom tillbaka till Tunisien ett halvår senare var kusinen kvar. Han hade inte åkt till Gabon, han hade börjat på juristlinjen igen och hoppat av en gång till. Nu gjorde han ingenting igen.
Killen jag hade förälskat mig i hade åkt till Förenade Arabemiraten där hans mamma bodde. Genom kontakter hade han fått jobb på en bank, när jag pratade med honom i telefon sa han "jag är bankir nu". Han brukade ringa mig då och då, på sena nätter när han satt i taxin hem från någon klubb i Dubai som jag bara kunde fantisera om hur den såg ut.
När jag sms:ade honom och frågade hur läget var berättade han att han blivit befordrad och köpt en bil. Själv jobbade jag på dagis och hade precis råd att köpa en begagnad soffa på blocket.
Han träffade en rad nya tjejer och jag blev ledsen, jag hade velat komma och hälsa på, träffa honom och se hur det såg ut. Jag föreställde mig Arabemiraten som ett schlaraffenland, som ett Nordafrika i kubik, ett Tusen och en natt i supermodern tappning. Skyskrapor i glas, enorma köpcenter, stora glänsande bilar, ännu mer uppoppade arabhits och jag skulle gapande se på allt. Men jag blev inte bjuden dit. Kanske var det lika bra, vad vet jag.
Sonen i min värdfamilj åkte förresten också till Arabemiraten. Jag vet inte vad han började jobba med, men jag är ganska säker på att det inte var som bankir.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
