Nordafrika i kubik

Ibland tänker jag på hur det var för sex år sedan. Istället för att åka till Barcelona och jobba på en bar och träffa en kille som kanske hette Juan, åkte jag till mitt andra hemland Tunisien och bodde i ett luggslitet kvarter i utkanten av huvudstaden.

Killen jag träffade där hette ungefär likadant som Afghanistans president. Han pratade som Snoop Doggy Dogg och det första han sa till mig var "are you american?" Det var jag ju nu inte. Vi hade kanske inte så mycket gemensamt förutom att vi båda hade berberblod och tyckte om att lyssna på Ben Harper. Han rökte massor av cigaretter och nästan lika mycket hasch. Han såg ut ganska mycket som Chingy och jag blev upp över öronen förälskad.

Han hade bott i Miami, där han hade delat lägenhet med sin kusin, läst en bachelor i ekonomi och böcker om logik och filosofi på fritiden. Och tränat. Efter träningen brukade han äta kyckling. Protein var bra att äta berättade han, och "bread is what makes you fat".

Vi hade lite olika dygnsrytm, jag vaknade vid tio som systrarna i min värdfamilj och eftersom jag hade hoppat av skolan var jag ledig hela dagarna. När jag ringde honom vid tolv ett på förmiddagen låg han och sov fortfarande och blev irriterad för att jag hade väckt honom.

Senare på kvällen brukade han ringa upp mig och vi möttes upp någonstans i kvarteret. Han var ganska dryg, tyckte att jag var snygg men att jag gott kunde gå ner några kilo. När jag började träna aerobics på det sunkiga gymmet tyckte han det var bra.

På kvällarna brukade vi åka runt i hans kompis bil. Kompisen var polis och sa inte så mycket. Hans kusin brukade också hänga med, kusinen pratade franska med utsökt uttal, en skarp kontrast till hans långa burriga hår, slitna ansikte och klorblekta jeans av 80-talsmodell. Kusinen rökte om möjligt mer än honom, han hade nyss hoppat av juristlinjen.

En gång skulle de åka och köpa lite mer hasch när jag var med. Vi åkte runt i poliskompisens bil, när jag plötsligt började känna igen mig. Bilen stannade på ett ställe som var mer än bekant, utanför min värdfamiljs hus.

Pappan i min värdfamilj kallades för "hajj" eftersom han hade varit i Mecka redan, familjen hade inte så mycket pengar men verkade betraktas som väldigt respektabla. Langaren bodde tydligen granne med oss och jag fick panik.

"Ni kan inte handla här, vi måste åka härifrån, min värdfamilj bor här!" sa jag. Men istället för att säga åt poliskompisen att köra sa han "lugn, bilen har tonade rutor, de kan inte se dig". Jag duckade ändå i baksätet och var orolig flera dar att de skulle ha sett mig. Men det verkade de inte ha gjort.

Efter bilfärden brukade vi försöka smyga upp på hans rum. Han bodde med sin kusin med det utsökta franska uttalet, och sin farbror som också hade varit i, just det, Mecka. Huset de bodde i låg en knapp kilometer från min värdfamiljs hus, i kvarteret Mabella invid vägen som kantades av palmer i raka rader och ledde in till stan.

Det låg ett lite finare biljardställe bredvid, och inget café där de allra mest arbetslösa hängde på dagarna, och heller ingen skämmig bar som doldes av jalusier både dag och natt som i området bredvid min värdfamilj.

En gång upptäckte farbrorn att jag var på hans rum, vi hade precis börjat hångla och lyssna på Janet Jackson när vi blev utslängda. Jag såg aldrig farbrorn, hörde honom bara i den högljudda diskussionen innan vi var tvungna att gå därifrån.

Farbrorn brukade åka och jaga, han hade en liten stuga någonstans, ett gevär och en hund och vissa helger åkte han därifrån i sin bil. Eller någon annans bil, han berättade aldrig innan om han skulle åka iväg eller inte, för att inte vi eller kusinen skulle passa på och göra huset till vårt.

Istället kunde vi hänga i kusinens bil, en gammal skrotig Peugeot som han fått ärva från sin pappa. En gång hade den varit vit.

Kusinen ville åka till Gabon. Där fanns det jobb, sa han. En gång när röken låg tät i bilen frågade han mig "i ditt land, kan man hitta ett jobb om man vill?" och jag svarade något motvilligt jakande om att ja, det klart det är lättare att hitta ett jobb i Sverige. "Jaha, så du kan jobba där och tjäna pengar?" fortsatte han. "Då förstår jag inte vad du gör här. Om jag var du skulle jag vara i full färd med att jobba och tjäna pengar och leva mitt liv." Och jag kände mig dum.

När jag kom tillbaka till Tunisien ett halvår senare var kusinen kvar. Han hade inte åkt till Gabon, han hade börjat på juristlinjen igen och hoppat av en gång till. Nu gjorde han ingenting igen.

Killen jag hade förälskat mig i hade åkt till Förenade Arabemiraten där hans mamma bodde. Genom kontakter hade han fått jobb på en bank, när jag pratade med honom i telefon sa han "jag är bankir nu". Han brukade ringa mig då och då, på sena nätter när han satt i taxin hem från någon klubb i Dubai som jag bara kunde fantisera om hur den såg ut.

När jag sms:ade honom och frågade hur läget var berättade han att han blivit befordrad och köpt en bil. Själv jobbade jag på dagis och hade precis råd att köpa en begagnad soffa på blocket.

Han träffade en rad nya tjejer och jag blev ledsen, jag hade velat komma och hälsa på, träffa honom och se hur det såg ut. Jag föreställde mig Arabemiraten som ett schlaraffenland, som ett Nordafrika i kubik, ett Tusen och en natt i supermodern tappning. Skyskrapor i glas, enorma köpcenter, stora glänsande bilar, ännu mer uppoppade arabhits och jag skulle gapande se på allt. Men jag blev inte bjuden dit. Kanske var det lika bra, vad vet jag.

Sonen i min värdfamilj åkte förresten också till Arabemiraten. Jag vet inte vad han började jobba med, men jag är ganska säker på att det inte var som bankir.