Public Housing Stockholm Style

Mitt hus har en filial som ligger vid Mariatorget. Där bor två kompisar till mig i en så kallad dublett. Det betyder att de har varsitt rum med varsitt rumsnummer och varsin nyckel, men delar kök och badrum. De har just flyttat ihop och igår bjöd de hem mig på pannkakor.

När jag kommer dit luktar det os i hela lägenheten. Matbordet står i hallen, mellan rummen och garderoberna. Jag får äta hur många pannkakor jag vill, och till efterrätt hur mycket choklad jag vill också.

Någon tidigare hyresgäst har dristat sig till att måla om lägenheten i femtiotalsgrönt och vinrött, fast man egentligen bara får måla om i vitt. Mitt i maten ringer det på dörren och min kompis säger att det är deras andra kompis som också bor i huset. Det är det inte, det är en påtänd ung man som ringde på fel dörr. Ibland har de som ringer på sovsäckar med sig och frågar efter Hasse. Då säger min kompis att, Hasse bor inte här längre och förresten är det mitt i natten.

Jag sover över. Klockan halv elva lägger sig min kompis för hon ska upp klockan sex för att jobba i en annan stad. Klockan elva ligger jag också och ska sova. Plötsligt börjar en granne spela Tom Jones jättehögt. Min kompis skrattar. Efter ett tag tystnar musiken. Jag hör fortfarande andra grannar, och folk som rör sig i trapphuset. Det är som om jag ligger i en låda, med andra lådor med människor i runtomkring. Hela tiden, dygnet runt, är det något eller någon som är i rörelse.

Klockan fem börjar grannen spela Tom Jones igen, lika högt. Några minuter senare hör man en annan granne som ropar: "Jävla idiot! Sänk musiken för fan!" Efter det hörs en duns och några knackningar, och sedan tystnar musiken igen.

Jag äter frukost vid tio med min andra kompis som är hemma och är sjuk. Naturell yoghurt med knäckebröd och honung. Några timmar senare får hon besök och sedan dricker vi kaffe på den gemensamma balkongen på fjärde våningen, precis utanför tvättstugan. Det sitter redan någon där och röker, vi går ut dit ändå. När vi kommer ut går han som satt där in igen.

Sedan cyklar jag hem till mig. Jag tänker på att mitt hus är mycket lugnare. Och dyrare att bo i. Inget är sönder i korridoren. Det kommer inga påtända snubbar med sovsäck och ringer på mitt i natten. Det finns inget sopnedkast med arga lappar om att kasta pizzakartongerna på rätt ställe. I mitt hus har sopnedkastet murats igen och ersatts med en sopstation utanför, och istället för boende för före detta missbrukare har vi utbytesstudenter från KTH. Frågan för vilka detta hus är till för om det nu inte är till för dessa grupper, förbli obesvarad.

Det som är likt är att här bor jag också i en låda med en massa andra lådor med folk i runtomkring. Jag hör dem sällan. Kanske ibland att det knakar i en säng någonstans. Annars är det mest tyst. Och man kan faktiskt blir rädd av det också, att det är så tyst, att ingen ringer på.