Blondinbellas apanage

Varje gång jag läser Blondinbellas blogg, får jag lite ångest. Genom att jag gör det tjänar hon ju ännu lite mer pengar, som hon kan lägga på de kläder, resor, smycken, choklad och Ray-Bans som hon visar upp på bloggen.

Så förstår jag ju också att tjusningen ligger just där. Att hon är ett steg, eller en egen slags jättejobbig variant, av kändiskulturen. Det Blondinbella säger till oss, helt implicit, är ju inget annat än: "kolla vad lyxigt jag lever, det kan väl vara lite kul för dig som bor i public housing att kolla på i din tråkiga vardag där du lever på existensminimum? Så kan du drömma dig bort lite!"

Det riktigt jobbiga är att till skillnad mot de skattepengar jag betalar till Victorias, Carl-Philips och Madeleines lyxliv vare sig jag vill det eller inte, verkar mitt och miljoner andras tvångsmässiga läsande av Blondinbellas blogg på ytan som någon slags frivillighet.

"Om du inte gillar det behöver du ju inte läsa", säger Blondinbella ju till mig. Men det handlar inte om att gilla eller inte gilla, att bojkotta eller stödja.

Det handlar om att det här är det samhälle vi lever i nu. Där har bloggkändiskulturen skapat ett slags kungligheter som vi förväntas betala apanage till genom att gå in på de här bloggarna, om och om igen. Och för apanaget köper Blondinbella ännu mer grejer, eller får dem gratis och visar upp dem på bloggen, så att vi kan drömma oss bort till hennes lyxliv. Hon har till och med mage att vilja SÄLJA prylar mig, vilket väl egentligen är den högst uppenbara baktanken med hela bloggen.

Vi bekostar alltså hennes apanage. Inte en gång, utan flera gånger om.

Precis som när vi lönearbetar betalar vi med vår tid, med det tillägget att vi efter att ha läst om Blondinbellas smycken som hon hade på Elle-galan som kostade 50 000 kronor, ungefär lika mycket som en årshyra för mig, känner vi oss dessutom lite smutsiga och skyldiga.

Jag tror att ett annat ord för det är dubbelbestraffning.