Jag har mer Internet än jag klarar av. Med det menar jag att jag sitter framför datorn mer tid än jag egentligen kan fylla. Jag väntar liksom på att datorn ska underhålla mig, nu när de pålagda skratten från kabel-tv:n har tystnat.
Facebook underhåller mig måttligt. Istället för att själv försöka se till att något "händer", genom att skicka onödiga applications, lägga upp bilder (vilket min dator inte ens klarar av) eller skriva på folks väggar, stirrar jag mig blind på vad andra gör eller har gjort därinne.
Mest flummigt är att sitta och titta på bilder där folk man knappt känner, men ändå har som friends på FB, har blivit taggade. "Jim was tagged in an album", kanske det står, och så måste jag gå in och titta.
Bilderna är nästan alltid från hemmafester. I mina ögon, som inte känner mer än högst en människa på bilderna, ser det ut som kulisser. Det är en studiomiljö, där folk har fått drinkar och öl i handen och villigt poserar framför någons kamera som alltid tas upp vid festliga tillfällen.
Till en början är allt artigt och tillrättalagt. Festdeltagarna lutar ölen mot munnen och ler, de skjuter ner solglasögonen på näsan och tittar in i kameran, de håller om varandra vänskapligt, men inte för nära.
Sedan blir det vildare. Det kommer nu nya bilder i nya vinklar. Folk lutar sig mot dörrkarmar, står i varandras armhålor, dansar till något som måste vara Abba eller möjligtvis Ace of Base.
De blir röda i ansiktena. Bilderna blir suddigare, oskarpare. Någon snubbe låtsasslickar på någon annan snubbes kind. Folks blickar blir mer och mer tvetydiga. Det anspelas på sex och disco.
I hörnen hopas urdruckna glas.
Mitt problem är att jag inte vet vad jag ska göra av den här informationen. Jag sitter och tittar på bilder från fester jag inte har varit på, med människor jag inte känner, från platser jag aldrig har satt min fot på. Faktum är att jag inte ens vill gå på de här festerna. Bilderna fyller mig istället med en odefinierbar känsla, inte helt befriad från olust.
Men titta på dem, det måste jag göra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Största frustrationen tycker jag people you may know är. Väldigt sällan är det folk jag faktiskt känner som tycker upp där. Oftast är det människor jag inte har någon aning om vilka de är. Känner varken igen ansikten eller namn, utan sitter bara och funderar på varför FB tror att de här människorna är mina vänner.
SvaraRadera