Villebråd

Jag har en manlig granne som vill bjuda mig på tuggummi, en annan som vill bjuda mig på maté, en tredje som vill bjuda mig på injera och en fjärde som vill bjuda mig, period.

De brukar hitta mig i hissen, tvättstugan eller i korridoren. Det har aldrig känts särskilt trevligt. Ofta har det slutat med att jag kollat en extra gång om dörren in till mig är låst.

Jag vet att de inte tar kontakt med mig för mitt barnsliga leende, som Per Hagman skulle ha uttryckt det, och att det heller inte är så att jag är för trevlig, öppen eller för snäll. Jag vet att det inte heller hänger på hur jag ser ut.

De tar kontakt med mig för att de kan, för att jag är tjej. De frågar vad jag heter och jag svarar ovilligt, men ärligt. Sedan tar de sig rätten att komma med inviter, förslag, långa blickar. De tar sig rätten att inte läsa av mig och höra hur stelt jag svarar, hur ointresserad jag är av att prata med dem om annat än torktumlare och trasiga hissar. Och om de mot förmodan skulle märka av att jag stelnar till, skrattar de åt mig eller fortsätter stirra.

Förut slets jag mellan ett visst obehag och viljan att vara öppen och mänsklig och ta kontakt tillbaka, och känslan av att vara ett villebråd. Men i takt med att inviterna blev ihärdigare, har jag tappat lusten att ens vara trevlig.

Jag tycker ganska mycket om mitt hus men det här gör mig obehaglig till mods. Jag vill inte ha middagsinbjudningar från okända män när jag tvättar i tvättstugan klockan tio på kvällen, jag vill faktiskt bara vara i fred.