Analfabet på väderstreck

Vaknar nästan varje dag på jullovet av att solen lyser in genom gardinen. Tänker att jag borde gå ut och få lite sol. Sedan händer exakt samma sak: jag äter frukost och genom fönstret kan jag tydligt se hur ett tjockt molntäcke med väldigt rak kant sänker sig ner över solen. När jag äntligen kommer ut kan jag inte hitta solen någonstans. Jag antar att jag går åt fel håll, jag är analfabet och dyslektiker på väderstrecken.

Det är liksom aldrig soluppgång numera, det är solnedgång i form av en rullgardin av kompakta moln. Mellan rullgardinens nedre kant och horisonten är himlen helt fri, rosa och solgul, och där kan jag se både Liljeholmens hotellhem, DN-skrapan, en lång skorsten som det kommer rök ur och bilar som rullar ut ur en tunnel i en aldrig sinande ström.

Jag tittar inte på min storslagna utsikt särskilt mycket. Ibland tänker jag att jag borde stänga av teven och göra det, det är ju utsikten jag betalar ockerhyra för. Jag kollar kanske fem minuter sedan tänker jag att jag borde städa.

När jag inte är ledig jobbar jag. Då gör jag i princip inget annat. Jag kan inte sova på natten för att jag är så nervös, om jag lyckas somna vaknar jag klockan fyra istället för klockan sex när jag ska gå upp. Jag har inte tid att diska och laga mat, jag har bara tid att vara nervös. På jobbet ringer jag tusen samtal, återkopplar maniskt med chefen och kan inte slappna av för en sekund.

Ibland blir det en artikel. Då känns det som att jag inte vet hur det gick till. Jag vet att jag borde vara sådär positiv och visa framfötterna, bottna i något slags självförtroende och visa väldigt mycket intresse för mer jobb. Istället har jag känslan av att jag sitter fast, av att jag är blockerad, jag kan inte röra mig någonstans, vare sig bakåt eller framåt. Om jag fick välja skulle jag helst röra mig bakåt men hur skulle det se ut? Och framförallt, hur skulle det gå till.

Det har varit nyår också. Tolvslaget på ett fält i en förort på gröna linjen, men innan dess allsång på tunnelbanan och det var exakt likadant förra året. Vi känner gemenskap med främlingar en kort stund varje år, vi sjunger för dem och de dansar för oss, spelar upp Haddaway "What is love" i mobilen bara för oss, vi är tysta ett par sekunder innan vi hör vilken låt det är och sedan skrålar vi med.

Sedan går vi av där vi ska av. Om jag inte var så trött hela tiden kanske jag skulle bli full, men jag är just bara trött, tröttare, tröttast. Istället för att dansa och dricka drinkar, seriösa samtal om terapi, Freud, medicin, insikter, ensamhetskänslor och erfarenheter.

Först senare förstår jag hur likt det är förra nyår, inte bara allsången utan jag står också och snackar med samma bekant som förra året. Det är lika sent som då, vi träffar på varandras gäng överallt, vi tillhör samma by och visst är det fint på ett sätt.

Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om förra året, men nu pratar vi om kärlek. Just då, i det samtalet, känner jag någon slags hopp, min bekant säger så fina saker, jag tror på det just då, just då tror jag på ett lyckligt slut.

Sedan sover jag dåligt ett par nätter till och tror inte på något särskilt, igen. Jag har gått och lagt mig för sent igen, vaknat för tidigt men har ändå inte lyckats vänta tillbaka dygnet tills jag ska jobba nästa dag. Solen försvinner bakom en tjock rullgardin av moln med en nästan helt rak kant. Allt är stilla utom den där röken ur skorstenen och bilarna som kommer ut ur tunneln, och jag vill bara gå och lägga mig igen.