Medveten frånvaro

Det är något väldigt provocerande med mindfullness, den nya generationens KBT, kognitiv beteendeterapi. Metoden innefattar så kallad medveten närvaro, meditation och viktigast av allt, acceptans. Behandlingstiden är kort, runt tio samtal med en terapeut räcker medan den psykodynamiska skolan och Freud kan ha dig i terapi i princip hur länge som helst. (Om hur KBT i allmänhet är terapins motsvarighet till GI-metoden har jag skrivit här.)

Nu finns det ju något extremt provocerande i alla terapimetoder, vill jag mena, men det mest provocerande med mindfullness är att det är en metod för just konstaterande av läget och acceptans. Psykodynamikern frågar dig varför och rotar i din barndom, medan mindfullness-terapeuten lär dig acceptera läget.

Och visserligen är politik frånvarande i alla terapisammanhang, så länge du som patient inte för in din samhällsanalys själv. Terapeuten, kognitiv eller psykodynamisk eller vad den nu är, kommer aldrig göra det åt dig, det kommer alltid handla om dig som individ och dina problem fram tills dess att du håller ditt brandtal om din övertygelse. Och då kan du vara säker på att du blir ifrågasatt, kanske inte alltid i dina åsikter men i ditt förhållande till dem.

Men det man verkligen kan kritisera med mindfullness är den här inställningen att man inte bara ska KBT:a bort sina problem, man ska också i ganska hög utsträckning acceptera sin situation. För även om terapin ska ge dig verktyg att göra medvetna val, se dina problem i vitögat och så vidare, ska du ju ändå meditera kring dem.

Tio minuters meditation varje morgon och kväll, blev jag ordinerad under en period när jag mådde så dåligt att hela mitt liv hade fallit sönder. Jag ska erkänna att det hjälpte mig, och det hjälper mig fortfarande.

Men ibland när jag sitter där och andas in och ut, och accepterar min situation, slås jag av hur bisarrt det är. Hur så många i min generation mår väldigt, väldigt dåligt. Och inte är det särskilt konstigt, när våra liv är fulla av krav men tomt på trygghet, när vi skyfflas runt som boskap mellan tillfälliga anställningar och tillfälliga bostäder?

Runt omkring oss är totalt sönderfall - vi vet inte om vi får bo kvar en månad till, vi vet inte om vi får jobba kvar nästa vecka. Våra arbetsgivare är som sexmissbrukande casanovor, de erbjuder kortsiktigt dejtande men aldrig någon fast relation. Samtidigt kräver banken och bostadsbolagen att vi ska ha just det som arbetsgivaren inte erbjuder - en fast relation med arbetet, ett äktenskap i form av en tillsvidareanställning.

Vi sitter i en rävsax och har gjort det så länge nu. Det finns tydliga, konkreta, grundläggande orsaker till att vi mår dåligt, men vi söker desperat hjälp för symtomen.

Och så sitter vi där med vår ångest och våra skuldkänslor, och ska meditera och acceptera det som händer. KBT-terapeuten ordinerar ingen politisk kamp, inga vilda strejker eller bostadsockupationer, kräver inte av oss att ställa några krav på samhällets flykt från ansvar.

Istället ordineras vi medveten närvaro. Det hjälper hyfsat för stunden, det är en bra quick fix. Samtidigt har jag svårt att inte tänka på kejsarens nya kläder. För medveten närvaro är på många sätt en slags medveten frånvaro; en verklighetsflykt från det som får oss att långsamt gå under.