Marie Picasso och jag

I årets Idol är det med en tjej som heter Marie Picasso. Fast på riktigt heter hon Petterson i efternamn. Hon har varit med i Big Brother för några år sedan, men jag tror att jag känner igen henne från ett sånt där inte riktigt lagligt spelprogram från någon kabelkanal. Alltså ett sånt program där man ska gissa ord i rutor, och det är jätteenkelt, och om man ringer in kostar det 9:90, och man kan vinna femtusen eller trettiotusen, och programledarens främsta egenskap är att han eller hon kan prata väldigt lång tid utan paus om absolut ingenting.

I alla fall. Marie Picasso har platinablonderat hår och stora bröst - ett sådant där utseende som alla förväntas ha en bestämd åsikt om. Idol-juryn har sagt saker i stil med att det vore ju lätt att avfärda henne som silikondokusåpakändis, men nu har hon visat sig vara en fantastisk sångerska. Jag kan inte uttala mig om det, men hon sjunger absolut bra.

Nu till saken. Varje gång Marie Picasso går vidare i tävlingen från en utgallring ser hon ut som om hon just blivit utslagen ur tävlingen. Hon ser väldigt ledsen ut och gråter. Häromdagen sa hon inför kameran, i tårar, något i stil med; jag kommer hålla på såhär tills jag åker ut, det bara är så.

Jag tänker att Marie Picasso gråter för att hon är ovan att få cred för något hon gör som hon är bra på. Jag tänker att hon har dåligt självförtroende när det kommer till att prestera något konstnärligt eller intellektuellt. Jag tänker att Marie Picasso är van att få cred bara för sitt utseende och sin sexualitet. Jag tänker att, kanske när Marie Picasso gick i skolan att alla killar ville hooka med henne men inga tjejer ville vara kompis med henne.

Och jag kommer att tänka på ett avsnitt av Will&Grace. Wills kille Vince har en tjejkompis som heter Nadine, som det visar sig är hemligt förälskad i Vince. Vilket ju är ett hopplöst projekt. Grace kommer på Nadines hemlighet, och hon peppar henne för att hon ska lägga ner projektet Vince. Samtalet kretsar kring personlighet versus kropp, typ, eftersom Vince älskar allt med Nadine utom just hennes kropp eftersom han ju är gay. Och Grace fäller den underbara kommentaren som går något i stil med: One day you will meet a man that will fall in love with you not because of your personality but because of what you look like. Och Nadine blir helt rörd och publiken skrattar.

Jag hade också blivit rörd om Grace hade sagt så till mig. Men Marie Picasso hade nog velat höra motsatsen.