Det är inte lätt att gilla rnb. Det är så mycket som är hellre än bra, så många lama låtar som spelats på alla de där 18-årsklubbarna, så mycket trött bump'n'grind till midtempo-låtar utan hook, melodi eller känsla. Det är få låtar som håller måttet, och när de gör det kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör dem så bra.
Då är det tur att Mariah Carey finns. Hon följer upp "The Emancipation of Mimi" med en skiva med ett ännu mer corny namn; "E=MC2". Och jag är fast efter första låten.
"E=MC2" är rnb när den är som bäst, rnb enligt regelboken. Mariah blandar tunga klubb-anthems med smöriga ballader och midtempolåtar som "Touch My Body", alltihop snyggt inramat med den där flöjtsången som brukade vara hennes gimmick.
Första låten "Migrate" är den där låten som får dig upp på dansgolvet fastän du inte riktigt vågar - lyssna på vilken låt som helst på skivan och du kan se dig själv med drinken som ingick i priset du betalade för inträdet, ute på ett dansgolv alldeles för nära en person du inte vet vad den heter i förnamn. Den här skivan får dig att vilja ta på dig tubtopp, stretchjeans, alldeles för mycket smink; say no more.
Om någon fortfarande undrar är det inte längre pinsamt att älska Mariah. Lång tid har gått sedan min högstadiekompis kallade hennes "Musicbox" för "skamskiva" och gömde den nederst i skivsamlingen.
Och för övrigt är det ju inte längre pinsamt att ha dålig smak. Därför kan jag utan omsvep erkänna att jag alltid har gillat Mariah Carey. Jag gillade hennes "Hero", innan hon fattade att hon skulle göra smart rnb, innan både "Heartbreaker" och "We belong together". Jag gillade henne i höghalsat, jag gillade henne med kläder och utan kläder, med Tommy Motola, utan Tommy Motola.
Jag gillade henne utan de creddiga producentnamnen, och jag gillar henne med Jermaine Dupri och T-Pain. Jag gillade henne innan jag visste vad ordet "producent" betydde och ja, jag gillade henne innan jag fattade att hon är svart.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar