Farlig förort revisited

Angående dendär boken "I Tensta och Djursholm kindpussar vi varandra" av Pontus Herin. Jag läste Kajsa Ekis Ekmans recension i DN där hon jämför den med gammal kolonialistlitteratur ("äventyrssociologi") och blev inte direkt sugen på att läsa den. Jag tänker tycka ändå.

Jag tänker att förorten överhuvudtaget som den beskrivs i media; inte alltid men ofta, fått överta den roll som Orienten hade förut - att prata om förorten som man gör nu är en slags orientalism. Begreppet förort har blivit större än dess ursprungliga betydelse. Det har blivit ett fenomen som man å ena sidan mytologiserar och exotiserar; som man beundrande betraktar på avstånd som i fallet med Adam Tensta. Å andra sidan lägger man på förorten alla ens "eget" samhälles (läs: Sverige utom förorten) negativa egenskaper - det kaosartade, det våldsamma, det okontrollerade, det barbariska, det hedniska. Och det här är så spännande att inget annat duger än att bosätta sig mitt i denna smältdegel och skriva en bok om sina upplevelser.

Men sett ur ett annat perspektiv är ju förorten bara ännu ett ställe där folk bor. Där finns det hus med lägenheter, och där bor människor som gör det som folk gör mest. Förorten är inte mer än så, och inte mindre än så. Och sett ur det perspektivet blir den här fascinationen, som resulterar i en bok som "I Tensta och Djursholm..", rent ut sagt löjlig.