Yrkesångest

Som journalisstudent blir man ständigt påmind om att man inte ska räkna med att få något jobb. Man förutsätts upprepa det nästan tvångsmässigt - oron över arbetsmarknaden, ödmjukheten inför att få jobba nästan gratis, viljan att "jobba sig upp". Om man skulle råka glömma det för en sekund, finns det alltid någon i ens närhet, inte minst JMK själv, som kan påminna en. De säger "jag känner flera som har gått journalistutbildning, men ingen som jobbar med det". De säger "de har skurit ner så mycket på redaktionerna". De säger "det är ett av de yrken med störst överskott".

Det intressanta är att folk berättar det här för en som om de berättade en nyhet. De tror på fullaste allvar att de upplyser en om något man inte redan visste. Vilket ju är intressant - jag pluggar ju ändå journalistik, och att vara lite uppdaterad ingår liksom i det.

För mig blir det där lite absurt. En stor anledning till att det tog ett bra tag innan jag vågade börja plugga journalistik, var just medvetenheten om att det är så svårt att få jobb. Förutom den totala avsaknaden av uppmuntran hemifrån, vill säga.

Nu börjar jag dock undra vad som driver de här människorna att tala om för mig att jag inte ska tro att jag ska lyckas. Är det möjligheten att få säga "vad var det jag sa?" när jag inte får något jobb? Är det någon slags vilja till folkupplysning i stil med "Fråga Doktorn" - drivs de av en lust att upplysa mig om hur arbetsmarknaden ser ut?

Men antagligen inget av det. Förmodligen är de ute efter att sätta mig på plats. Antagligen ska jag inte tro att jag är något.

Och om det har jag bara en sak att säga: den enda fördel man kan ha av att vara sin egen största kritiker, är att sånt där faktiskt rinner av en ganska bra.