GI-metoden versus Freud

Jag såg ett debattprogram på SVT för några månader sedan. Ett av ämnena var viktminskning, och vilken metod för detta som egentligen fungerade. Som vanligt stod GI-metoder och stenåldersdieter mot den traditionella lågkaloridieten. Här är GI-metoden den nyare, effektiva uppstickaren i sammanhanget, medan lågkalorikosten är den gamla trotjänaren. GI-frälsta talade här om att det är den enda metod som hjälper för viktminskning, och dessutom hjälper snabbt. Lågkaloriförespråkarna å sin sida har stöd av både Livsmedelsverket och Landstingen, men kritiker menar att den metoden både ger en långsammare och mindre viktminskning.

Och det är ju precis som med KBT, kognitiv beteendeterapi. Förespråkare pratar om KBT som en snabb och effektiv metod, som enligt vetenskapliga studier hjälper mot depression, ångest, tvångstankar, fobier och passande nog även övervikt.

Den gamla ifrågasatta trotjänaren i sammanhanget är då, som ni säkert redan gissat, psykodynamisk terapi. Det är också den terapiform som ska få dig att associera till terapisoffa, Landstinget, Freud och din olyckliga barndom.

KBT å andra sidan är korta behandlingstider, hemläxor, målfokuserat, här och nu, snabba resultat. KBT andas liksom förändring, valfrihet och, just det, liberalism. KBT är helt enkelt psykologins GI-metod. Den är 2008. Medan lågkalorikosten spelar samma roll som den psykodynamiska terapin, som är allt annat än ny.

Som överviktig som ville gå ner i vikt för tjugo år sedan körde man tallriksmodellen, light-produkter, mycket kolhydrater och var rädd för fett. Och fick man problem med ångest eller depression och hade råd eller möjlighet att gå i terapi, var det självklart Freud som gällde. Inget snack om saken.

Det känns som väldigt länge sedan nu.