Blondinbella gör en Gynning

När Isabella Löwengrip, Blondinbella, och hennes sambo Nils var med i TV4:s "Efter tio" i höstas, slogs jag av hur trevlig hon verkar vara. Nästa tanke jag fick var; hon måste ha gått i terapi. För där sitter hon med Malou von Siwers och tar avstånd från hela den mediepersonlighet som vi har lärt oss att förknippa med henne. Hon berättar hur det var när hon startade bloggen:

"På bloggen var jag min karaktär Blondinbella, och jag var den här 14-åriga tjejen som levde ett Stockholms-Hollywood-liv. Jag ville vara den här it-tjejen, ville vara en cool tjej som hade allt, jag spelade väldigt mycket på den rollen. Jag förskönade verkligheten väldigt mycket", säger Isabella Löwengrip i intervjun.

Men festande och jetsetliv är egentligen inget för Bella. Till Malou säger hon att hon mest gillar att vara hemma - hon är en riktig hemmatjej. Och skulle vi tvivla på det sitter hennes kille bredvid och kan bekräfta det.

"Jag är ingen sån person", säger Isabella Löwengrip, "jag är världens typ tråkigaste tjej hemma brukar jag säga. Det är mycket choklad och böcker i soffan och myskläder, det är mer jag."

Blondinbella har istället valt att bli en förebild, det är kontentan av hennes framträdande i morgonsoffan. Hon vill göra "något bra" av den här makten hon har fått och nu skriver hon på en bok om självkänsla för tjejer, som hon vill peppa att också bli entreprenörer.

Blondinbella är inte den mediepersonlighet hon har skapat, hon är någon annan. Och samtidigt som hon är helt öppen med det, fortsätter hon tjäna pengar samma mediepersonlighet som hon nu förnekar. Men antagligen beror den här omvändningen hon har gjort inte på att KBT-terapin hon gått i gett resultat. Den beror på 00-talet.

För det är just det här som det här årtiondet har lärt oss, att det räcker inte med att återskapa oss själva. Att producera en självgående mediepersonlighet är bara början. Därefter tar ett motsägelsefullt uppdrag över: arbetet med att förneka den mediepersonlighet man har skapat åt sig själv, samtidigt som man fortsätter försörja sig på det jag man förnekar.

För att förstå det här kan man faktiskt jämföra med Madonna. I båda fallen handlar det om att återskapa sig själv. Men medan Madonna återskapar sig själv i första hand som artist och först i andra hand som entreprenör, handlar det som Isabella Löwengrip gör uteslutande om entreprenörskap.

En artist kan förhålla sig till de olika jag som hon återskapar, utan att förlora sig själv, utan att förlora en kärna av äkthet i sitt uttryck. Återskapandet och stilbytena ingår i artisteriet, det är något självklart och okomplicerat över det. Men för Isabella Löwengrip och hennes kolleger blir återskapandet istället till en slags personlig ambivalens som sker för öppen ridå.

Vem ska Isabella Löwengrip vara? Om hon kunde klona sig själv skulle hon kanske skicka sitt andra jag på sena festnätter, medan hennes första jag kunde vara hemma och mysa i soffan och njuta frukterna av den mediala uppmärksamhet hon fått.

Frågan som borde ställas är kanske snarare vad som är mest högstatus idag. Är det att festa sent på natten och vara hungrig på uppmärksamhet? Eller är det att äta choklad i sin bostadsrätt på Lidingö och kunna gå upp när man vill, eftersom man är framgångsrik entreprenör?

Antagligen det senare. Men för att få tillgång till det här mysandet, det ekonomiska oberoendet, måste man först återskapa sig själv som en it-tjej med "Stockholms-Hollywood-liv".

Blondinbella är och förblir galjonsfiguren som leder skeppet Isabella Löwengrip framåt, och hur många gånger hon än förnekar henne är det ändå hon som gick först. Och när den första miljonen har trillat in på kontot, först då kommer Isabella Löwengrip halshugga och begrava Blondinbella.

Och Isabella Löwengrip kommer att kunna göra det eftersom hon tillhör överklassen. Hon har gjort en Carolina Gynning, vars Big Brother-synder för länge sedan är glömda och förlåtna. Medan deras antites Linda Rosing på grund av sin arbetarbakgrund kommer fortsätta släpas in och ut ur medieskuggan - på alla villkor utom sina egna.