Att jobba är att hela tiden fatta olika beslut. Ofta handlar det också om att fatta beslut som man inte har nog med utbildning, kunskap, erfarenhet eller lön för att ta ställning till.
Frågorna som uppkommer är av vitt skilda slag. Det kan vara allt ifrån "går det här paketetet ner i brevlådan eller ska jag avisera det?" till "hur sent kan jag ge den här personen sin kvällsmedicin?" eller "hur länge ska jag steka den här köttfärsen och hur mycket chili kan jag ha i?"
Man skulle säkert kunna argumentera för att det är just det här som utgör jobbet, att man får betalt för att fatta de där besluten. Men jag är så upptagen med att göra saker och ting RÄTT, som om det fanns en utstakad väg jag skulle hitta, att jag har svårt att se det som att det är okej att beslutet vilar på mig.
Det är en bedömningsfråga om paketet går in i brevlådan. Om man trycker till ordentligt kanske det gör det. Eller, om man ringer på dörren kanske personen som bor där öppnar och kan ta emot paketet i handen. Det kanske inte är hela världen om du måste cykla tillbaka med brevet i postväskan och avisera det till nästa dag. Och det kanske är helt okej att steka köttfärsen för länge med för mycket chili i.
Jag har dock svårt att bedöma vilka beslut som är viktiga, och vilka som kvittar. Att avgöra hur stort paketet är, eller hur jag ska krydda köttfärsen, kan för mig te sig lika livsavgörande som att avgöra om jag gett rätt person rätt medicin.
onsdag 30 juli 2008
tisdag 29 juli 2008
Dagens Magdalena Ribbing
Ur dagens Magdalena Ribbing:
"En kvinna tar absolut inte av sig hatten när hon hälsar. Det skulle se löjligt ut."
Det var ju betryggande att någon vet hur det ska vara, såhär mitt i Europride och allting.
"En kvinna tar absolut inte av sig hatten när hon hälsar. Det skulle se löjligt ut."
Det var ju betryggande att någon vet hur det ska vara, såhär mitt i Europride och allting.
Sankt Göransgatan
Man ska ju inte klaga för vårt land är ju tryggt, men den här värmeböljan slår hårt mot huset jag bor i. Det är för varmt för att vara inne, det är för varmt för att laga mat. Jag gör ärenden istället.
Först går jag till närbutiken runt hörnet som aldrig har öppet när man går dit. Men idag har den faktiskt öppet. Jag gör mig bara ärenden dit när jag ska hämta ut paket med saker jag köpt på Internet. Han som har affären är ganska slemmig. Men han har redan frågat om mitt namn på avin och min bakgrund, och redogjort för sin, och jag öppnar inte upp för fler konversationer.
Jag går till Lidl och köper fler saker än jag hade tänkt från början. Jag köper hushållspapper med mönster på, för det är det enda hushållspapper de har. Jag tänker på att när jag var liten, var mönstrat hushållspapper och toalettpapper det finaste jag visste. Det var sådant som normala familjer hade, och något som aldrig kom över tröskeln till mitt hem. Vi hade grovt toalettpapper, hårt hårt rullat. Det dröjde innan det tog slut.
På Lidl är toalettpapperet luftigt och lätt, motsatsen till drygt. Det mesta andra de säljer också. Det är inte direkt sämre, men maten jag köper från dem tar snabbt slut, den är liksom odryg och lite urvattnad.
Jag köpter fler saker än som stod på listan, och sedan går jag och köper lunch på snabbmatskedjan som säljer mackor. Jag tänker inte laga någon tomatsås idag. På snabbmatskedjan som säljer mackor jobbar tunisiern som jag minns från en fest för några år sedan. Han är en sådan där solskenshistoria, han har fått permanent uppehållstillstånd och både jobbar och pluggar och tränar och pratar utan brytning. Han övertalar mig att ta en större macka, och det blir dyrare än jag trodde. Jag kommer på mig själv med att undra varför han inte frågar om mitt nummer, och sedan kommer jag på att han har ju redan raggat på mig, utan resultat, och så känner jag mig lite dum.
När jag kommer hem igen är det fortfarande galet varmt och kvavt. Luften står helt stilla. Jag tänker att jag måste öppna hela fönstret. Jag tror inte det är meningen att man ska göra det, det finns en slags spärr. Stiftelsen Hotellhem i Stockholm tänker på min säkerhet.
Sedan tänker jag på min ambivalenta inställning till det svunna folkhemsideal som mitt boende är en rest av. Egentligen har jag alltid drömt om att komma ifråga för ett sånt här slags boende, och nu när jag blivit det känner jag mig mest aggressiv. Säkerhetsspärr på fönstret? Barnsäkra lådor i kokvrån? Låsbart medicinskåp i hallen? En reception om man skulle behöva "någon vuxen att tala med"? Jag känner mig omyndigförklarad. Framförallt känner jag inget annat än förakt för att på en och samma gång har höga krav för att få bo här (fast inkomst eller borgenär, referens från tidigare boende), medan de samtidigt ska hålla på och dalta med en.
Jag hakar loss spärren och sedan har jag fri sikt tolv våningar ner till en säker död. Sedan tänker jag att jag är ju för mesig, i till exempel New York skulle det här vara knappt ett radhus.
Först går jag till närbutiken runt hörnet som aldrig har öppet när man går dit. Men idag har den faktiskt öppet. Jag gör mig bara ärenden dit när jag ska hämta ut paket med saker jag köpt på Internet. Han som har affären är ganska slemmig. Men han har redan frågat om mitt namn på avin och min bakgrund, och redogjort för sin, och jag öppnar inte upp för fler konversationer.
Jag går till Lidl och köper fler saker än jag hade tänkt från början. Jag köper hushållspapper med mönster på, för det är det enda hushållspapper de har. Jag tänker på att när jag var liten, var mönstrat hushållspapper och toalettpapper det finaste jag visste. Det var sådant som normala familjer hade, och något som aldrig kom över tröskeln till mitt hem. Vi hade grovt toalettpapper, hårt hårt rullat. Det dröjde innan det tog slut.
På Lidl är toalettpapperet luftigt och lätt, motsatsen till drygt. Det mesta andra de säljer också. Det är inte direkt sämre, men maten jag köper från dem tar snabbt slut, den är liksom odryg och lite urvattnad.
Jag köpter fler saker än som stod på listan, och sedan går jag och köper lunch på snabbmatskedjan som säljer mackor. Jag tänker inte laga någon tomatsås idag. På snabbmatskedjan som säljer mackor jobbar tunisiern som jag minns från en fest för några år sedan. Han är en sådan där solskenshistoria, han har fått permanent uppehållstillstånd och både jobbar och pluggar och tränar och pratar utan brytning. Han övertalar mig att ta en större macka, och det blir dyrare än jag trodde. Jag kommer på mig själv med att undra varför han inte frågar om mitt nummer, och sedan kommer jag på att han har ju redan raggat på mig, utan resultat, och så känner jag mig lite dum.
När jag kommer hem igen är det fortfarande galet varmt och kvavt. Luften står helt stilla. Jag tänker att jag måste öppna hela fönstret. Jag tror inte det är meningen att man ska göra det, det finns en slags spärr. Stiftelsen Hotellhem i Stockholm tänker på min säkerhet.
Sedan tänker jag på min ambivalenta inställning till det svunna folkhemsideal som mitt boende är en rest av. Egentligen har jag alltid drömt om att komma ifråga för ett sånt här slags boende, och nu när jag blivit det känner jag mig mest aggressiv. Säkerhetsspärr på fönstret? Barnsäkra lådor i kokvrån? Låsbart medicinskåp i hallen? En reception om man skulle behöva "någon vuxen att tala med"? Jag känner mig omyndigförklarad. Framförallt känner jag inget annat än förakt för att på en och samma gång har höga krav för att få bo här (fast inkomst eller borgenär, referens från tidigare boende), medan de samtidigt ska hålla på och dalta med en.
Jag hakar loss spärren och sedan har jag fri sikt tolv våningar ner till en säker död. Sedan tänker jag att jag är ju för mesig, i till exempel New York skulle det här vara knappt ett radhus.
måndag 28 juli 2008
En verklighet som inte finns
I "Still" skriver Hassan Loo Sattarvandi om hur huvudpersonen och hans kompisar uppfattar tidningen Gringo. Om hur Gringo gjorde anspråk på att beskriva deras verklighet, och hur de kände sig helt främmande inför Gringos beskrivning av den. En av karaktärerna i boken ställer sig en fråga som går någonting sånt här: om det här är vår verklighet de beskriver, och vi inte känner igen oss i den - finns vi då? Är vi överhuvudtaget verkliga?
För mig var det där årets iakttagelse. Och den gäller inte bara för mediebilder av förorten.
Den gäller också för min verklighet. Om min verklighet inte beskrivs någonstans, hur kan den då existera? Är jag överhuvudtaget verklig?
Om man aldrig pratar om våra upplevelser, har de då verkligen utspelat sig? Om det vi upplever inte tar form och uttryck, definieras och namnges och pratas om, finns det då?
Det kanske är så att jag har befunnit mig i ett parallellt universum, där livet ser helt annorlunda ut än i DN, SVT, Kamratposten, grundskolan, samhällskunskapsboken, biologiboken, Veckorevyn, fikarummet på jobbet och enligt RFSU.
För mig var det där årets iakttagelse. Och den gäller inte bara för mediebilder av förorten.
Den gäller också för min verklighet. Om min verklighet inte beskrivs någonstans, hur kan den då existera? Är jag överhuvudtaget verklig?
Om man aldrig pratar om våra upplevelser, har de då verkligen utspelat sig? Om det vi upplever inte tar form och uttryck, definieras och namnges och pratas om, finns det då?
Det kanske är så att jag har befunnit mig i ett parallellt universum, där livet ser helt annorlunda ut än i DN, SVT, Kamratposten, grundskolan, samhällskunskapsboken, biologiboken, Veckorevyn, fikarummet på jobbet och enligt RFSU.
lördag 26 juli 2008
Var är min pantade sidekick?
En kompis skämtade om att han blev uppfostrad av tre föräldrar när han växte upp - mamma, pappa och teven. Själv fick jag nöja mig med teven. Vilket på sätt och vis är en ödets ironi, då min mor hyste stort förakt för det här med tevetittande.
Numera försöker jag tänka att jag har distans. Men efter drygt ett decennium av att ha tittat på samma två sitcoms på teve, kan jag inte låta bli att tänka att det går att dela upp världen i två typer av människor - de som uppskattar humorn i Vänner, och de som inte gör det. De som inte uppskattar humorn i Vänner, är noga med att påpeka att de ogillar Vänner, älskar Seinfeld och har sett alla avsnitt (som om det vore en bedrift). De som uppskattar Vänner känner sällan något behov av att påpeka det, kanske för att de själva vet att det är lite töntigt.
Verkligheten består med andra ord av två parallella världar. I den ena går man omkring i urvattnad belysning och är smart, ironisk, elak och har blommiga kläder. I den andra sjunger man sånger, har tydliga könsroller och skrattar tillsammans samt har många husdjur.
Det som ändå förenar de här två världarna är förekomsten av minst en pantad kompis. Det är som att alla huvudpersoner har en sidekick som inte förstår någonting, men som samtidigt förstår något annat. Personen i fråga må vara korkad, men är samtidigt "smart" på något annat sätt. I Seinfeldvärlden belönas det här med att vara korkad enbart med komiska poänger, ödets ironi och oväntade vändningar i intrigen. I Vänner däremot skrattar man inte åt, utan med den pantade sidekicken. Det är vänskap och äkta kärlek all over.
Själv har jag ingen pantad sidekick. Jag misstänker att det beror på att jag trots min teori om världen dessvärre alltid varit svag för både Seinfeld och Vänner.
Numera försöker jag tänka att jag har distans. Men efter drygt ett decennium av att ha tittat på samma två sitcoms på teve, kan jag inte låta bli att tänka att det går att dela upp världen i två typer av människor - de som uppskattar humorn i Vänner, och de som inte gör det. De som inte uppskattar humorn i Vänner, är noga med att påpeka att de ogillar Vänner, älskar Seinfeld och har sett alla avsnitt (som om det vore en bedrift). De som uppskattar Vänner känner sällan något behov av att påpeka det, kanske för att de själva vet att det är lite töntigt.
Verkligheten består med andra ord av två parallella världar. I den ena går man omkring i urvattnad belysning och är smart, ironisk, elak och har blommiga kläder. I den andra sjunger man sånger, har tydliga könsroller och skrattar tillsammans samt har många husdjur.
Det som ändå förenar de här två världarna är förekomsten av minst en pantad kompis. Det är som att alla huvudpersoner har en sidekick som inte förstår någonting, men som samtidigt förstår något annat. Personen i fråga må vara korkad, men är samtidigt "smart" på något annat sätt. I Seinfeldvärlden belönas det här med att vara korkad enbart med komiska poänger, ödets ironi och oväntade vändningar i intrigen. I Vänner däremot skrattar man inte åt, utan med den pantade sidekicken. Det är vänskap och äkta kärlek all over.
Själv har jag ingen pantad sidekick. Jag misstänker att det beror på att jag trots min teori om världen dessvärre alltid varit svag för både Seinfeld och Vänner.
onsdag 23 juli 2008
Din generations tröst
Med jämna mellanrum dyker det upp artiklar om hur många "ungdomar" (läs: unga vuxna) som går på antidepressiva läkemedel. Man intervjuar kanske någon på öppna psykvården, som berättar om hur överbelamrat och underbemannat och nedskuret det är. Man intervjuar kanske också någon "ungdom" som äter antidepressiv medicin och säger sig ha blivit hjälpt, eller inte hjälpt av mediciner. En psykiater eller två kanske dementerar uppfattningen om att det råder en överförskrivning av antidepressiv medicin, och säger att det snarare finns ett mörkertal vad gäller depressioner och ångest. Siffror på vilka astronomiska summor som läkemedelsindustrin tjänar på det här kanske också nämns i förbifarten.
Här skulle jag kunna fortsätta och dra upp mina åsikter och erfarenheter i ämnet. Men Elizabeth Wurtzel har gjort det mycket bättre i boken "Prozac nation - Young & depressed in America" (på svenska: "Prozac - min generations tröst") som kom ut redan för fjorton år sedan. Wurtzel skriver om sina egna erfarenheter om många långa år med depression, och om hur hon blev en av de första som ordinerades dåtidens nya generation antidepressiv medicin.
Hon begrundar sin otrygga uppväxt som skilsmässobarn, och menar att om det är det som är orsaken till att hon mår dåligt så borde halva USA må lika dåligt. Hon förbannar sin oförmåga att kunna peka på ett konkret problem, som exempelvis missbruk, och skriver om hur alla frågor om varför och vad bara leder tillbaka till henne själv. Hon berättar om oräkneliga samtal med en lång rad olika psykiatriker och terapeuter. Hon skriver om hur hon pendlar mellan psykavdelningen på sjukhuset och sin studentlägenhet.
De populärkulturella referenserna till Richard Pryor och Bruce Springsteen må vara daterade, men boken är, som det brukar heta; lika aktuell som när den kom ut. Om inte mer.
"Prozac Nation" kanske är mer känd som film med Christina Ricci, och den är också sevärd. Själv gillar jag ändå boken bäst, inte minst för att det finns en passage om en oavsiktlig avsugning. Och för att Elizabeth Wurtzel skriver om ångest och djupaste mörker och om hur det är att befinna sig på gränsen till galenskap med en svart humor som ändå inger hopp.
Den här boken borde vara sån här vad heter det, kanon, i svenska skolan.
måndag 21 juli 2008
Reaktionär public service
Inte nog med att SR på fullaste allvar kör program som "Helgmålsringning". Till Radiohjälpens fonder hör sedan drygt tio år tillbaka "Kronprinsessan Victorias fond" (även den på fullaste allvar), som beskrivs enligt följande på SVT:s hemsida:
Radiohjälpen startade 1997 en insamling för stöd till funktionshindrade och kroniskt sjuka barn och ungdomar i Sverige genom Kronprinsessan Victorias Fond. (...)
Insamlingen uppmärksammas framförallt i Sveriges Television och i Sveriges Radio under sommarmånaderna och då med fokus på 14 juli som är Kronprinsessans födelsedag. (...)
Att möjligheten att erhålla medel ur fonden är mycket uppskattad av föreningar vittnar alla tackbrev om som Radiohjälpens kansli årligen mottar. (...)
Det här är ju nu ingen nyhet. Men jag tycker det är ganska provocerande att SVT fortsätter göra reklam för den här fonden år efter år. Är det inte nog snart? Har vi inte kommit längre än såhär?
Jag hatar välgörenhet. Och det enda som Victoriafonden bidrar till, liksom all annan välgörenhet som också borde vara skattefinansierad, är att upprätthålla en bild av att samhället i stort inte har ansvar för alla. Bilden som träder fram är här att en del grupper, som funktionshindrade eller hemlösa, inte har rätt till skattemedel för sina behov, utan ska vara utlämnade till enskilda människors "välvilja".
Ibland undrar jag om det är en modern myt, men jag hörde om ett gäng funktionshindrade vänsteraktivister som startade en egen fond som svar på Victoriafonden. Den här fonden skulle bidra till en aktiv fritid för prinsessan Victoria istället. Jag tycker det är en mycket vacker historia. Om någon har postgironumret får ni gärna kontakta mig så gör jag en inbetalning å det snaraste.
Radiohjälpen startade 1997 en insamling för stöd till funktionshindrade och kroniskt sjuka barn och ungdomar i Sverige genom Kronprinsessan Victorias Fond. (...)
Insamlingen uppmärksammas framförallt i Sveriges Television och i Sveriges Radio under sommarmånaderna och då med fokus på 14 juli som är Kronprinsessans födelsedag. (...)
Att möjligheten att erhålla medel ur fonden är mycket uppskattad av föreningar vittnar alla tackbrev om som Radiohjälpens kansli årligen mottar. (...)
Det här är ju nu ingen nyhet. Men jag tycker det är ganska provocerande att SVT fortsätter göra reklam för den här fonden år efter år. Är det inte nog snart? Har vi inte kommit längre än såhär?
Jag hatar välgörenhet. Och det enda som Victoriafonden bidrar till, liksom all annan välgörenhet som också borde vara skattefinansierad, är att upprätthålla en bild av att samhället i stort inte har ansvar för alla. Bilden som träder fram är här att en del grupper, som funktionshindrade eller hemlösa, inte har rätt till skattemedel för sina behov, utan ska vara utlämnade till enskilda människors "välvilja".
Ibland undrar jag om det är en modern myt, men jag hörde om ett gäng funktionshindrade vänsteraktivister som startade en egen fond som svar på Victoriafonden. Den här fonden skulle bidra till en aktiv fritid för prinsessan Victoria istället. Jag tycker det är en mycket vacker historia. Om någon har postgironumret får ni gärna kontakta mig så gör jag en inbetalning å det snaraste.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
