Var är min pantade sidekick?

En kompis skämtade om att han blev uppfostrad av tre föräldrar när han växte upp - mamma, pappa och teven. Själv fick jag nöja mig med teven. Vilket på sätt och vis är en ödets ironi, då min mor hyste stort förakt för det här med tevetittande.

Numera försöker jag tänka att jag har distans. Men efter drygt ett decennium av att ha tittat på samma två sitcoms på teve, kan jag inte låta bli att tänka att det går att dela upp världen i två typer av människor - de som uppskattar humorn i Vänner, och de som inte gör det. De som inte uppskattar humorn i Vänner, är noga med att påpeka att de ogillar Vänner, älskar Seinfeld och har sett alla avsnitt (som om det vore en bedrift). De som uppskattar Vänner känner sällan något behov av att påpeka det, kanske för att de själva vet att det är lite töntigt.

Verkligheten består med andra ord av två parallella världar. I den ena går man omkring i urvattnad belysning och är smart, ironisk, elak och har blommiga kläder. I den andra sjunger man sånger, har tydliga könsroller och skrattar tillsammans samt har många husdjur.

Det som ändå förenar de här två världarna är förekomsten av minst en pantad kompis. Det är som att alla huvudpersoner har en sidekick som inte förstår någonting, men som samtidigt förstår något annat. Personen i fråga må vara korkad, men är samtidigt "smart" på något annat sätt. I Seinfeldvärlden belönas det här med att vara korkad enbart med komiska poänger, ödets ironi och oväntade vändningar i intrigen. I Vänner däremot skrattar man inte åt, utan med den pantade sidekicken. Det är vänskap och äkta kärlek all over.

Själv har jag ingen pantad sidekick. Jag misstänker att det beror på att jag trots min teori om världen dessvärre alltid varit svag för både Seinfeld och Vänner.