Sankt Göransgatan

Man ska ju inte klaga för vårt land är ju tryggt, men den här värmeböljan slår hårt mot huset jag bor i. Det är för varmt för att vara inne, det är för varmt för att laga mat. Jag gör ärenden istället.

Först går jag till närbutiken runt hörnet som aldrig har öppet när man går dit. Men idag har den faktiskt öppet. Jag gör mig bara ärenden dit när jag ska hämta ut paket med saker jag köpt på Internet. Han som har affären är ganska slemmig. Men han har redan frågat om mitt namn på avin och min bakgrund, och redogjort för sin, och jag öppnar inte upp för fler konversationer.

Jag går till Lidl och köper fler saker än jag hade tänkt från början. Jag köper hushållspapper med mönster på, för det är det enda hushållspapper de har. Jag tänker på att när jag var liten, var mönstrat hushållspapper och toalettpapper det finaste jag visste. Det var sådant som normala familjer hade, och något som aldrig kom över tröskeln till mitt hem. Vi hade grovt toalettpapper, hårt hårt rullat. Det dröjde innan det tog slut.

På Lidl är toalettpapperet luftigt och lätt, motsatsen till drygt. Det mesta andra de säljer också. Det är inte direkt sämre, men maten jag köper från dem tar snabbt slut, den är liksom odryg och lite urvattnad.

Jag köpter fler saker än som stod på listan, och sedan går jag och köper lunch på snabbmatskedjan som säljer mackor. Jag tänker inte laga någon tomatsås idag. På snabbmatskedjan som säljer mackor jobbar tunisiern som jag minns från en fest för några år sedan. Han är en sådan där solskenshistoria, han har fått permanent uppehållstillstånd och både jobbar och pluggar och tränar och pratar utan brytning. Han övertalar mig att ta en större macka, och det blir dyrare än jag trodde. Jag kommer på mig själv med att undra varför han inte frågar om mitt nummer, och sedan kommer jag på att han har ju redan raggat på mig, utan resultat, och så känner jag mig lite dum.

När jag kommer hem igen är det fortfarande galet varmt och kvavt. Luften står helt stilla. Jag tänker att jag måste öppna hela fönstret. Jag tror inte det är meningen att man ska göra det, det finns en slags spärr. Stiftelsen Hotellhem i Stockholm tänker på min säkerhet.

Sedan tänker jag på min ambivalenta inställning till det svunna folkhemsideal som mitt boende är en rest av. Egentligen har jag alltid drömt om att komma ifråga för ett sånt här slags boende, och nu när jag blivit det känner jag mig mest aggressiv. Säkerhetsspärr på fönstret? Barnsäkra lådor i kokvrån? Låsbart medicinskåp i hallen? En reception om man skulle behöva "någon vuxen att tala med"? Jag känner mig omyndigförklarad. Framförallt känner jag inget annat än förakt för att på en och samma gång har höga krav för att få bo här (fast inkomst eller borgenär, referens från tidigare boende), medan de samtidigt ska hålla på och dalta med en.

Jag hakar loss spärren och sedan har jag fri sikt tolv våningar ner till en säker död. Sedan tänker jag att jag är ju för mesig, i till exempel New York skulle det här vara knappt ett radhus.