Din generations tröst

Med jämna mellanrum dyker det upp artiklar om hur många "ungdomar" (läs: unga vuxna) som går på antidepressiva läkemedel. Man intervjuar kanske någon på öppna psykvården, som berättar om hur överbelamrat och underbemannat och nedskuret det är. Man intervjuar kanske också någon "ungdom" som äter antidepressiv medicin och säger sig ha blivit hjälpt, eller inte hjälpt av mediciner. En psykiater eller två kanske dementerar uppfattningen om att det råder en överförskrivning av antidepressiv medicin, och säger att det snarare finns ett mörkertal vad gäller depressioner och ångest. Siffror på vilka astronomiska summor som läkemedelsindustrin tjänar på det här kanske också nämns i förbifarten.

Här skulle jag kunna fortsätta och dra upp mina åsikter och erfarenheter i ämnet. Men Elizabeth Wurtzel har gjort det mycket bättre i boken "Prozac nation - Young & depressed in America" (på svenska: "Prozac - min generations tröst") som kom ut redan för fjorton år sedan. Wurtzel skriver om sina egna erfarenheter om många långa år med depression, och om hur hon blev en av de första som ordinerades dåtidens nya generation antidepressiv medicin.

Hon begrundar sin otrygga uppväxt som skilsmässobarn, och menar att om det är det som är orsaken till att hon mår dåligt så borde halva USA må lika dåligt. Hon förbannar sin oförmåga att kunna peka på ett konkret problem, som exempelvis missbruk, och skriver om hur alla frågor om varför och vad bara leder tillbaka till henne själv. Hon berättar om oräkneliga samtal med en lång rad olika psykiatriker och terapeuter. Hon skriver om hur hon pendlar mellan psykavdelningen på sjukhuset och sin studentlägenhet.

De populärkulturella referenserna till Richard Pryor och Bruce Springsteen må vara daterade, men boken är, som det brukar heta; lika aktuell som när den kom ut. Om inte mer.

"Prozac Nation" kanske är mer känd som film med Christina Ricci, och den är också sevärd. Själv gillar jag ändå boken bäst, inte minst för att det finns en passage om en oavsiktlig avsugning. Och för att Elizabeth Wurtzel skriver om ångest och djupaste mörker och om hur det är att befinna sig på gränsen till galenskap med en svart humor som ändå inger hopp.

Den här boken borde vara sån här vad heter det, kanon, i svenska skolan.