En verklighet som inte finns

I "Still" skriver Hassan Loo Sattarvandi om hur huvudpersonen och hans kompisar uppfattar tidningen Gringo. Om hur Gringo gjorde anspråk på att beskriva deras verklighet, och hur de kände sig helt främmande inför Gringos beskrivning av den. En av karaktärerna i boken ställer sig en fråga som går någonting sånt här: om det här är vår verklighet de beskriver, och vi inte känner igen oss i den - finns vi då? Är vi överhuvudtaget verkliga?

För mig var det där årets iakttagelse. Och den gäller inte bara för mediebilder av förorten.

Den gäller också för min verklighet. Om min verklighet inte beskrivs någonstans, hur kan den då existera? Är jag överhuvudtaget verklig?

Om man aldrig pratar om våra upplevelser, har de då verkligen utspelat sig? Om det vi upplever inte tar form och uttryck, definieras och namnges och pratas om, finns det då?

Det kanske är så att jag har befunnit mig i ett parallellt universum, där livet ser helt annorlunda ut än i DN, SVT, Kamratposten, grundskolan, samhällskunskapsboken, biologiboken, Veckorevyn, fikarummet på jobbet och enligt RFSU.