Schools where I learned they should be burned

När jag gick i ettan på lågstadiet fick vi lära oss att skriva bokstäverna i alfabetet. Vi hade en övningsbok av sådant där lite glansigt papper som det var svårt att sudda ut på. Överst på sidan var det förtryckt en bokstav, och sedan skulle man kopiera den och skriva den om och om igen på raderna under.

Vi skulle börja med lilla a. Jag sa till min lärare att jag redan kunde skriva lilla a, och undrade varför jag skulle fortsätta öva på en bokstav jag redan kunde. Men min lärare sa att jag skulle fylla de där sidorna med lilla a ändå. Så jag fortsatte att skriva sida upp och ner med aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa.

Ibland hade vi matematik också. Då hade vi en tjock mattebok som hette "Enhetsboken". I slutet av varje tal brukade det stå "glöm inte att skriva enhet!" Jag skulle ha förstått den meningen lika bra på klassisk arabiska, för jag lyckades gå ut hela ettan och tvåan utan att någon lärare förklarade vad ordet enhet betydde. Jag vågade inte heller ställa frågan själv, för det skulle ha varit ganska pinsamt att erkänna att jag hade räknat halva boken utan att ens fatta vad den gick ut på.

På mellanstadiet hade vi ett ämne som hette OÄ. De lektionerna handlade om lite vad som helst. Vi skojade som alla andra mellanstadieelever om att det var en förkortning för Onödiga Ämnen. Vi fick dock inte någon förklaring på vad OÄ stod för egentligen. Senare har jag lärt mig att det står för orienteringsämnen. Orientering? Ämnen? Orientering i ett ämne? Eller kanske ämnen om att orientera sig? Men orientera sig i vad?

Jag går inte längre i ettan på lågstadiet. Jag går mitt tredje år på universitetet. Men deras system är fortfarande obegripligt för mig. Jag skulle så hemskt gärna fatta vad det är man ska göra och varför. Men det fortsätter vara så att jag fortsätter öva på något jag redan kan, alternativt inte förstår vad uppgifterna går ut på.