Jag har haft tid

Jag vet att det är tiden jag lever i nu som är den verkliga. Det är verkligt att jag fyller tjugofem om en månad. Det är verkligt att jag inte är inne i en rättsprocess. Det är verkligt att Rysslands president heter Medvedev. Och om jag undrar vilket datum och vilket år det är kan jag titta på text-tv och kontrollera det. Det är 2008, det är den 13 september och klockan är verkligen 00:30, jag lovar.

Men ändå. Jag har haft en annan tid. Förut. Och mitt problem är att den här andra tiden är lika verklig för mig som någonsin nuet.

Jag kan gå på gatan och plötsligt är jag inte där längre. Runt nästa gathörn väntar en helt annan tid, där alla mina vänner kan räknas på ena handens fingrar och samtliga går i min högstadieklass. Jag har page och lyssnar på musik i kassetter i en freestyle. Det är ganska kallt och jag har en blå Fjällräven-jacka på mig. Den är för liten. Ganska ofta åker jag till Myrorna i Ropsten och inventerar samtliga deras våningar. Jag har inga pengar och de pengar jag har tappar jag bort. Om jag inte tappar bort dem, köper jag batterier och tomma kassettband för dem. Bara ibland köper jag cigaretter. Eller folköl, eftersom det är jag som ser mest vuxen ut.

Jag är fjorton år och jag åker mycket tunnelbana. Grön, röd och blå linje. Jag bor hos min farmor. Hon har två rum och kök och ett badrum med fönster. Jag sover på en madrass bredvid hennes säng. I vardagsrummet har hon en stor blank hörnsoffa. Framför soffan en stor teve med alla kanaler man kan tänka sig. På soffbordet en plastduk med spetsmönster. Utanför fönstret låter bilvägen dygnet runt, och gatljusen lyser in på oss när vi sover.

Och det där är hundra procent verkligt för mig, tills jag blir störd av att mobilen ringer. Då borde jag i alla fall förstå att det är det här telefonsamtalet som är verkligt, och inte min högstadieflashback. Men det är svårt att fatta det. Personen i andra änden av luren är hundra år och hundra mil bort, och 1998 är här och nu.