Söndagsserie

SVT2 ska börja sända Sopranos igen. Från allra första säsongen, med början idag klockan 22:55. Först tänkte jag att det var väl fantasilöst att köra den igen. Jag har faktiskt tröttnat på Carmela, Tony och doctor Melfi vid det här laget.

Sedan tänker jag på att det har jag nog inte alls. Jag kommer på mig själv med att tänka att det ska bli trevligt att kolla på vinjetten när Tony Soprano åker över New Jersey Turnpike till den där låten med Alabama 3. Igen, och igen och igen åker han över New Jersey Turnpike. Igen och igen röker han den där cigarren som om den inte hade något slut.

Sopranos har varit lite av en snuttefilt för mig, hur mycket jag än ogillar det uttrycket. Jag följde serien när jag gick på gymnasiet, varje söndag klockan 21.25.

Och jag har haft flera snuttefiltar. Innan Sopranos var det "Homicide: life on the street" varje söndag samma tid, samma kanal. Och efter Sopranos var det "Six feet under", den enda serien som jag har sett samtliga delar av och dessutom grät under sista avsnittet. Någonstans däremellan eller efteråt följde jag "Nip Tuck" med varierande resultat.

Vissa perioder av mitt liv minns jag inte alls, eller dåligt, men jag vet vilka TV-serier jag följt. Jag har liksom byggt mitt liv kring SVT:s söndagsserier. Visst, de där serierna var väl bra allihop. Men det kan inte vara sunt att vara helt betingad på det där klockslaget. De där söndagsserierna har varit en rutin som nästan fick betydelsen av en ritual.

Jag börjar tro att SVT skulle kunna sända precis vilken serie som helst på söndagar klockan 21.25, och jag skulle bli slav under den serien no matter what.