Ramadan

För några år sedan var jag och en kompis på besök i en liten by vid havet i Marocko där jag var mycket när jag var liten. Hemma hos en avlägsen farbror till mig träffade vi där på en tjock man som kallas för "sheriffen". Han kallas så inte för att han är sheriff, utan för att han är ungefär rikast i byn. Det syns på hans hus. Av alla hus längs stranden är hans det enda med flera ingångar kantade av mosaik och muren runtom huset är hög. Nu frågade sheriffen mig om jag var muslim. Jag svarade nej. Han skrattade och sade nöjt: "din far kommer brinna i helvetet eftersom han inte har lärt dig att bli muslim. Det är säkert att han kommer att brinna i helvetet!"

Några år senare kommer jag tillbaka till Marocko och bor där i några månader. Jag turistar i verkligheten i en förort till huvudstaden. Jag kan ingen arabiska och begränsad franska, som en bekant så träffande påpekar.

När jag har varit där i någon månader börjar fastemånaden ramadan. I Sverige kan man lätt få för sig att ramadan uteslutande är en festlig och genommysig högtid. Handeln har insett att det går att tjäna pengar på utövande muslimer, och medierna tävlar om att göra välvilliga inslag om fastan och vilken mat som äts.

Med risk för att inte vara politiskt korrekt så är det inte riktigt hela sanningen. Det är möjligt att det är hela sanningen för hur ramadan är i Sverige, men inte för hur den är i icke-sekulärt land där islam är statsreligion; där religionen är en självklarhet och ett påbud.

Det är en helt annan sak när hela nationen förutsätts fasta, och när hela nationen verkar göra det också. Jag träffade inte på en enda person i min ålder som inte fastade. Och inte heller en enda som blivit tvingad att göra det. Man ser det inte alls på det sättet. Att fasta är ett val också i Marocko. Det är bara det att det enda val folk gör är att fasta. Det är också möjligt att det är det enda val man kan göra. Men egentligen vet jag för lite för att uttala mig om det.

Jag fastade inte. Jag var tillräckligt mycket utlänning för att inte behöva göra det. Min och min tyska kompis värdfamilj var otroligt respektfull, lagade frukost och frågade alltid om vi ville ha lunch. De hade inte ett uns av fördömande i sig, de ifrågasatte inte en gång att vi inte fastade. Och de var en traditionell familj, med en pappa som varit i Mecka och kallades el Hajj.

Vi brukade i alla fall hoppa över lunchen under ramadan, trots att de frågade om vi ville ha mat. Och mamman i familjen blev så stolt. "Ni fastar nästan!", sa hon, och jag förstod att det var en komplimang.

Men jag minns också fastemånaden i Marocko som en lång månad av olust, olust över att känna mig som den enda i landet som inte fastade. Olust över att gå in på toaletter och trycka i mig en banan och en Snickers, rädsla för att glömma bort vilken månad det var och helt öppet dricka cola på gatan. Vi var mycket på McDonalds, som blev någon slags fristad för folk som inte fastade och hade råd att äta där. Mina skuldkänslor växte.

En kväll var jag hemma hos min sekulära faster och farbor som bodde i en finare förort. De fastar inte, och de var också de enda jag träffade där som inte gjorde det. Det gjorde däremot deras hembiträde (ja, det är sant, de har ett hembiträde). Vi skulle äta ftor, måltiden som bryter fastan vid den tidpunkt när solen har gått ner.

Min farbror var lite irriterad och hungrig. Han ville äta innan böneutropet och drog demonstrativt ner persiennerna för att grannarna inte skulle se. Till saken hör att han inte heller berättade för hembiträdet att han inte fastade. Av respekt, förklarade min faster.

Hembiträdet gick mellan köket och vardagsrummet och dukade upp maten. Vi väntade på ljudet från moskén. När hembiträdet var i köket stoppade min farbror snabbt ett halvt ägg i munnen. Min faster blev upprörd: "Vad gör du? Sluta, hembiträdet kan se!"

Det var både roligt och lite olustigt att äta ftor med min faster och farbror. Jag var väldigt glad när fastemånaden var över.

Men det händer att jag får en gnagande känsla av att jag borde fasta också när jag är i Sverige. Jag antar att det där som sheriffen sa om mig fastnade.