Bonde söker normalitet

För mig har det här med att titta på teve alltid handlat om att försöka förstå min obegripliga omvärld. Jag har tittat på Seinfeld och försökt dra ut någon slags andligt budskap. Jag har tittat på "This Life" och försökt förstå vad livet egentligen ska handla om. Jag har tittat på "Spin City" och undrat varför mitt liv inte är lika tokroligt.

Inte minst tittar jag på teve för att förhålla mig till normaliteten. Eller, för att vara akademiskt korrekt - för att förstå föreställningar om normalitet.

Det innebär att jag tittar på "Bonde söker fru" med skräckblandad förtjusning. Jag kan inte riktigt bestämma mig vad som väger över - skräcken eller förtjusningen?

I "Bonde söker fru" finns ju, needless to say, ett tydligt budskap om vilka komponenter som ska ingå i ett liv. Uttryck som "mannen i mitt liv" är frekvent förekommande, och denna man är den avgörande komponenten, den sista fullgörande pusselbiten. Man förstår att det är såhär våra drömmar ska se ut - våra drömmar ska vävas av föreställningen om en kärlek i formen av en enda person, som ska ta oss med storm. Och den kärleken ska ge oss i princip allt vi behöver som sociala varelser - romantik, trygghet, sex, familj, närhet och så vidare i all oändlighet.

Självklart är jag lika påverkad av den normen som de flesta andra, om än inte lika hjärntvättad som bönderna framstår på teve. För skillnaden mellan dem och mig är att jag brister i tron.

För jag tror inte på det där. Det fanns en tid när jag ville tro på det, just eftersom det var det normala. Nu känner jag istället att den här tanken känns så jävla deppig.

Jag ser framför mig hur de här bönderna (i alla fall som de framställs i TV4:s produktion som kanske inte direkt är så rättvisande) har en fast och cementerad bild av hur livet ska se ut och vad som ska ingå. Jag ser framför mig hur deras vänskapsrelationer blir till en slags utfyllnad för tider när de inte har en partner.

Det verkar som att de tycker att deras liv saknar mening om de nu inte hittar en man eller fru. Och den tanken känns för mig så himla jobbig och ensam. Men framförallt känns den så verklighetsfrånvänd. Är det verkligen kärlek de letar efter? För jag har en stark känsla av att det de söker först och främst är normalitet.