Högt och lågt

Det fanns en tid när jag såg mig själv som en person med god smak. Jag var indiepoppare, och tyckte att Denniz Pop-musik var paria. Riktig musik gjordes av folk som skrev sina låtar själva och inte log på omslaget till Okej.

Den tiden är förbi. DC++ har fått mig, och antagligen många med mig, att tappa alla hämningar. Låtar som jag aldrig skulle ha drömt om att plocka upp ur reabacken på Megastore hamnar nu på "most played"-listan.

Inte nog med att jag är svag för Backstreet Boys. Jag är också sjukt svag för Britney Spears, N*Sync, Hanson, Shakira och Spice Girls.

Det är dock inte hela sanningen, eftersom min mp3-samling är fullkomlig schizofren. Man skulle kunna uttrycka det som att jag kan konsten att blanda högt och lågt. Problemet är att det gör mig själv helt förvirrad.

Om någon frågar vad jag lyssnar på för musik, brukar jag svara: rnb, reggae och hiphop; ungefär i den ordningen. Jag vill helst framhålla artister som Aaliyah, Gentleman, Talib Kweli och Junior Kelly. Jag kan liksom inte riktigt stå för att jag gillar Pussycat Dolls och "Best of the boybands"-skivan.

Jag kan inte heller gömma mig bakom att det börjar anses vara helt okej att lyssna på eurotechno. För jag har redan gått över till tyngre grejer. Jag lyssnar på musik som är både bortglömd och töntig men inte töntig på ett coolt sätt - jag har gått över från Leila K och Haddaway till Spice Girls och Pink.

En sak som jag har lärt mig är att man måste konsumera den här musiken på rätt sätt. Det går att lyssna hur många gånger som helst på Aaliyah utan att tröttna, men sådan här lätt daterad lättviktig pop, även känd som "förra säsongens Mix Megapol-hits, har en väldigt begränsad livstid. Även för en sucker som mig.

Fem spelningar av Shakiras "Whenever, Wherever" på en dag räcker, därefter infinner sig en lätt rastlöshet. Britney Spears "I'm not a girl, not yet a woman" håller en sådär tjugo lyssningar utspridda över en vecka. Samma gäller för hennes övriga hits.

Särskilt kort livstid har den stora artisten Anastacia - sjukt bra första och andra lyssningen - sedan blir det bara jobbigt.

Några seglivade killar i sammanhanget är Backstreet Boys - "I want it that way" kan man faktiskt lyssna på cirka hundra gånger under en tiodagarsperiod.

För att inte tala om N*Sync - deras "Bye bye bye" och "It's gonna be me" håller i mitt tycke för ett obegränsat antal lyssningar.

Att lyssna på den här musiken har dock sitt pris. Förutom att jag skäms en liten aning för att jag jag gillar den, har jag också märkt att den gör mig lite rastlös och frustrerad.

Jag tror det är det repetitiva i produktionen som gör det.