Social turism

Att pröva på livet som fattig är lite av en creddig sysselsättning för journalister i USA. Barbara Ehrenreich har redan gjort det; levt på minimilön på olika platser i landet och skrivit en bok om det vid namn "Barskrapad - konsten att hanka sig fram". Boken beskriver hur hon trots att hon alltid letade efter den billigaste bostaden och bästa möjliga lön ändå inte kunde försörja sig. Det dröjde faktiskt ett tag innan hon insåg att andra som verkligen levde under de här villkoren var tvungna att ha två jobb för att klara sig.

Jag gillar Barbara Ehrenreichs bok, den är insiktsfull och respektfull mot dem vars liv hon prövar på; hon är väl medveten om att hon är priviligierad. Ändå är det något som stör mig med det här, och det är just det faktum att den här typen av journalistik är ett koncept.

Jag inser det när jag ser ett program ur serien "30 days" med Morgan Spurlock. Han och hans tjej Alex ska också pröva på livet med "minimum wage" under 30 dagar. Deras slutsats blir, surprise surprise, att de inte klarar sig. De lever på ris och bönor, går till jobbet, Morgan har två jobb och de har inga barn, ändå får de inte det hela att gå ihop. Det som verkligen visar hur omöjligt det hela är är bristen på allmän sjukvård i USA. Både Morgan och Alex råkar bli sjuka, och de tvingas uppsöka sjukhus utan att vara försäkrade, vilket slutar med räkningar på hundratals dollar som de får i slutet av de 30 dagarna. Trots alla deras ansträngningar att spara in på kostnader och jobba hårt finns det liksom inte en rimlig chans att de skulle kunna betala för sin vård. Samma vård som hade gått på frikort i Sverige.

Men det är också då som jag börjar förakta dem. Alex och Morgan håller upp sjukhusräkningarna framför kameran och säger "this is ridiculous!" och pratar om hur detta är verklighet för så många oförsäkrade amerikaner och hur synd det är om dem och hur fel detta är. Så långt allt väl, kan man tycka. Men sedan börjar Morgan Spurlock hålla något slags moraliserande tal. Där pratar han till en tilltänkt publik om att vi måste börja inse hur många som lever på det här sättet, hur många som är fattiga och inte har råd att gå till doktorn eller betala hyran trots att de jobbar hårt, eller är hemlösa och sjuka och så vidare. Hur kan vi vara så omedvetna om hur folk har det, menar han. Han uppmanar och utmanar oss som tittar att se det livet, pröva på det livet. Han avslutar med något i stil med, jag prövade på det och "I am better for it".

Det är något som inte stämmer här. Han skulle alltså vara BÄTTRE för att han prövade på att leva fattigt i en månad? Spurlock förutsätter helt enkelt att dem han vänder sig till inte själva lever på minimumlön. Medelklassen blir här den självklara normen, och arbetarklassen någon slags stackars undantag. Det är ungefär som när Oprah pratar om välgörenhet - det är alltid någon annan som ska hjälpas än den som tilltalas. Och jag tycker det är ett respektlöst tilltal.

Jag tycker mest det är synd att något som, väl utfört, skulle kunna vara viktig samhällskritik blir social turism för några journalister som just upptäckt att det finns fattiga människor i deras land.