Orientalist, javisst!

I en Bamse-tidning från 80-talet åker Bamse och hans vänner tidsmaskin till Saladins tid. Saladin bor i något slags random arabland, där folk har lite knasiga kläder på sig och pratar med obegripliga tecken i sina pratbubblor. När jag som liten läste den där historien, förstod jag att de där konstiga tecknen skulle föreställa arabiska bokstäver. Jag visade Bamse-tidningen för min pappa och frågade vad det betydde. Han sa att de inte betydde någonting.

Min klasskompis på mellanstadiet brukade skämta med mig och säga att jag kom från "Arabien", vilket alltid gjorde mig lika upprörd. "Det finns inget land som heter Arabien!" brukade jag svara, och min klasskompis brukade flina belåtet. Samma klasskompis berättade för mig att i Glamour blev Taylor kidnappad av prins Omar i, just det, Arabien, och döptes om till mitt namn, Leila. Jag blev däremot inte upprörd över att förknippas med Taylor som "princess Leila", hon var ju sanslöst snygg i slöjor och orientaliska kläder där hon satt inlåst i någon slags harem.

I julkalendern med Ture Sventon fanns en annan Omar. Han spelades av en man av svenskt ursprung med svartfärgat hår och fejkade någon slags brytning. I hans hemby i, just det; "Arabien", pratades det klingande svenska och man åt en slags pastejer och någon slags sallad som jag aldrig hade sett till i Marocko.

Det verkade finnas en hel mytologisk värld byggd kring arabvärlden. I den mytologiska världen fanns det harem, sablar och såna där huvudbonader gjorda av kökshanddukar de har på sig på Al-Jazira. Där pratade folk något slags obegriplig rotvälska och uppvisade också en förvånande blandning av bildning och barbari. Det verkade spännande, mystiskt och märkligt, alltihop på en gång.

Jag förstod inte riktigt vad allt det här hade med mig att göra, men jag var samtidigt förvirrad, för det skulle ju ha något med mig att göra. Och även om förvirringen har skingrats med åren, har min egen fascination för den där "orienten" som visades upp i filmer och böcker inte avtagit, bara blivit starkare. Eftersom jag har varit i Marocko ett otal gånger vet jag att den där "orienten" inte finns där, och om den finns det så bara till vissa delar, och då på ett helt annat sätt.

Det är därför som mina drömmar måste handla om andra ställen. Istället för att drömma om Marrakech, drömmer jag om Libanon och Beirut, om Syrien och Damaskus och om Iran, Förenade Arabemiraten, Yemen och Oman. För enligt min hemsnickrade orientalistiska logik måste den där sagovärlden finnas någonstans, och anledningen till att jag inte hittat den är att jag inte rest tillräckligt långt österut än.