Kommunala minnen

Jag har kommunala barndomsminnen. Det började tidigt. Min mamma var dagmamma och fick lön från kommunen. Det kom barn hem till oss tidigt på morgonen. Om något barn var sjukt och inte kunde komma fick min mamma mindre betalt. Därför sa min mamma inte till när något barn var sjukt. När vi skulle gå ut och leka fick vi gömma oss för de andra dagmammorna, om de såg att det var färre barn än vanligt skulle de kanske skvallra för enhetschefen.

Även andra i min familj verkade jobba i samhället, för det hängde handdukar i köket som det stod "Stockholms läns landsting" på. En slags stora kräkfärgade filtar i frotté med samma text användes till lite allt möjligt. Lakanen i sängen hade Stockholms Stads logga med S:t Erik på.

Ibland var det dags att gå till Folktandvården. Besöket hos Folktandvården var uppdelat i flera steg. Huset som Folktandvården låg i var jättestort och jättehögt och hade långa breda korridorer. I korridorerna var det svalt, och väggarna var täckta med tegel. Därinne fanns en hiss, som man åkte till tandläkaren med. Sedan gick man ut i en korridor, och för att komma in i väntrummet måste man trycka på en knapp. Det luktade konstigt i väntrummet. Där satt tanter och farbröder och läste tidningar, och det fanns böcker för barn. Då och då kom det ut en kvinna i vit rock från de inre korridorerna och ropade upp ett namn. Till slut var det min tur. Oftast när jag kom dit hade jag hål i tänderna, och en gång fick jag en lagning med banansmak.

Man måste gapa stort hos tandläkaren. Man fick sitta i en stol där man hissades ibland upp, ibland ner, ibland ända ner till golvet med överkroppen så att man liksom hängde åt fel håll. Ovanför mitt huvud en slags lampa som tandläkaren flyttade på då och då. I munnen en sug som var formad som en spiral. Det blev alldeles torrt i munnen. Efteråt fick man välja ett bokmärke. Syskon som följde med fick också välja ett bokmärke, eftersom de också var barn.

Varje morgon klockan nio gick vi till lekis. För att komma dit fick vi korsa en motorväg och gå uppför en backe. Lekis kallades för montessori. Där kunde man välja att göra olika saker. Roligast var att laga mat. Då fick man gå in i köket med en fröken och skära morotsslantar som lades i en skål med vatten. Sedan fick man gå runt med fröken och bjuda alla barnen på morötter. När det var jul fick man öppna en julkalender med små paket på samlingen. Det var suddgummin i paketen. Min bästis fick mycket finare suddgummin än jag. Klockan tolv var lekis slut.

Efter oss kom den mystiska "eftermiddagsgruppen". Det var barn som gick på lekis inte på morgonen som vi, utan på eftermiddagen. Jag tyckte det var väldigt märkligt. Det fanns också en annan avdelning på andra sidan köket, där det verkade finnas andra fröknar och andra barn som också höll på med montessori. Vi såg dem bara ibland.

Viktigt var också att gå till biblioteket. På bottenvåningen fanns en stor rund soffa mitt i rummet som man måste klättra in i. Där kunde man läsa böcker för en massa stora gosedjur, till exempel en jättestor säl. På övervåningen låg vuxenavdelningen. Man måste vara minst 15 år för att gå upp dit. Ibland fick vi följa med dit upp ändå. Om man behövde gå på toaletten fick man gå till lånedisken och fråga om en nyckel. Nyckeln var jättestor. När man var färdig fick man lämna tillbaka nyckeln. Böckerna vi lånade hem hade fickor längst bak med ett kort i med siffror för olika datum, och sista sidan var full av stämplar.

Jag har kommunala minnen och minnen av landstinget. Det fanns självklara saker som alla skulle göra. Vi integrerades i samhällskroppen.