Andras familjer

Det går inte att slippa undan familjen. Även om man låter bli att umgås med sin egen, kommer man förr eller senare att behöva träffa andras familjer. Man kanske lyckas slippa fram till december, men under julen är det ovillkorligen dags för en dos familjedrama.

Jag brukade tro att det skulle vara bra och trevligt att umgås med andras familjer. De verkade så fungerande på ytan, föräldrarna hade så bra jobb, ingen var deprimerad och de gav ett så hederligt intryck! Säkert var de helylle, hade ljusa träslag i köket och jag kunde slå vad om att alla i familjen hade en hobby som skänkte mening och glädje i livet.

Eftersom min egen familj varit så uppåt väggarna knäpp antog jag att andras familjer skulle vara som tagen ur Barnen i Bullerbyn. Jag tog för givet att de skulle vara befriade från galenskap och några ton tryckt stämning. Jag hoppades att det skulle kännas befriande att besöka någon annans fina gemenskap.

Men så var det såklart inte. Jag måste erkänna att trots att andras familjer verkade så fungerande och svenniga på ytan, har de ändå fått en släng av Norén-sleven. (Med vissa undantag, givetvis.)

I andras familjer lurar andra konflikter och andra hemligheter. Där ligger andra hundar begravna, andra samtalsämnen är tabu och någon annan spelar rollen av familjens svarta får. Och den tryckta stämningen finns där också, det är bara det att jag inte förstår eller kan parera den.

Så jag klampar jag på i ullstrumporna, omedveten om vilka samtalsämnen jag ska undvika, utan ledtrådar till vilket bordsskick jag ska anamma och hur mycket jag ska prata och om vad.

Vid det här laget misstänker jag att jag har umgåtts mer med andras familjer än med min egen. Trots det har jag inte lyckats göra deras dåliga stämning till min. För det är ju så det funkar - en familj är inte en gemenskap man kan komma in i, det är en klubb för de redan invigda och andra gör sig icke besvär.