Förorten är fin på avstånd

Jag drömde att Adam Tensta frågade om mitt telefonnummer. Fast i drömmen såg han mest ut som Chris Brown, fast mycket fulare.

I vilket fall. Sen var jag tvungen att kolla upp avsnittet av Doreen 21:30 där han är med. Och som vanligt i de sammanhang han har valsat runt de senaste månaderna, lyckas han med konststycket att prata om sig själv utan att egentligen säga något. Han lutar sig tillbaka och vänder frågan tillbaka, låter den hänga i luften.

Kanske är det mest imponerande med killen inte de där låtarna som går nonstop på P3, utan att han tycks utnyttja musiksveriges fascination för förorten till synes på sina egna villkor. Från noll uppmärksamhet som Adam till hype som Adam Tensta, utan att falla i någon av de snillrika förortsfällor som gillras. Eller?

Adam Tenstas musik är mycket mera beats och produktioner än ord. Samtidigt har han tagit namnet Tensta just för laddningen och spänningen som ligger i ordet. Succén kanske var given från början: snygg, slickad och housig hiphop på engelska från en stilig kille med ett häftigt namn från ett exotiskt ställe på blå linjen.

För hiphop får gärna heta förort, så länge den inte låter förort. Alla vill liksom åt det där häftiga, den där magin som ska finnas i musik från förorten, men helst ska det inte höras på den var den kommer ifrån.

Förorten verkar vara finast på avstånd. Där är den exotiserad rakt upp och ner; drömlik, farlig och lite romantisk. Och det är fritt fram för allsköns journalister, liksom jag boendes långt därifrån, att ömsom skriva upp och skriva ner förorten efter humör; och ge den dess förutbestämda plats i TV och överallt.