Håkan Hellström är den nya Ulf Lundell

För ett antal år sedan, när Håkan Hellströms karriär knappt var ett album lång, hörde min kompis pappa en låt med Patrik Isaksson på radion. Han vände sig till min kompis; ett tidigt fan av nämnda Håkan Hellström, och frågade: "Är det här den där Håkan... Hedberg?"

Det där är länge sedan nu. Det var på den tiden man refererade till Håkan Hellströms tid i Broder Daniel för att förklara vem han var. Det var 1999 och jag gick på Accelerator och fick en annan färg på min dogtag än dem som var över 18, Håkan Hellström spelade på eftermiddagstid och jag lät bli att kolla; ryktet bland indiepopparna som var där var att han var "pinsamt dålig".

Det var också på den tiden som Nöjesguiden publicerade en intervju med Håkan Hellström som fortfarande gör mig lite provocerad. Han hade just släppt debutskivan om ingen sorg och Göteborg och det där. Jag minns inte texten exakt, men den gick någonting sånt här: Reportern frågade vilka influenser han hade, och påpekade att det lät mycket som Dexy's Midnight Runners - mycket känslor i sången och mycket blåsinstrument; till exempel. Håkan Hellström hävdade då att han aldrig hade hört Dexy's. Reportern svarade med att sätta på en skiva med dem, varpå Håkan Hellström sa något i stil med "det här är ju bra, det svänger ju!" och entusiastiskt gunga i takt till musiken.

Jag tyckte det där var så fånigt; klart han hade lyssnat en massa på Dexy's. Vad jag inte förstod då var att Håkan tillhörde den ironiska generationen. Senare har jag också fått höra att dendär intervjun är ökänd för att han bara snackade en massa skit, och inte ville erkänna att han influerats av både Dexy's och såklart Morrissey.

Men det där är längesedan, som sagt. Och Hellström har nu gått från underdog som ljuger i Nöjesguiden till att bli en del av kulturetablissemanget. Det märks inte minst på att hans albumtitlar har gått från att vara rakt på sak som i "Känn ingen sorg för mig Göteborg" till att bli mer och mer obegripliga (det vill säga mer kulturella); som i "Ett kolikbarns bekännelser" eller nu senast "För sent för Edelweiss".

Och när han nu släpper sin nya skiva hamnar han direkt på förstasidan i DN:s kulturdel, med stor bild och lång intervju. Det är liksom underförstått och självklart att det han gör är viktigt. Plötsligt har han utsetts till att bli en del i den fina svenska vistraditionen i samma kategori som Cornelis och Taube. Men samtidigt lite smutsigare, och lite mera rock. Tyvärr tror jag att vi kommer få dras med killen ett bra tag framöver. Det står skrivet "Ulf Lundells arvtagare" över hela honom.