Dubbelironi

Jag är för ung för att tillhöra den ironiska generationen. Ironi ligger heller inte alls i tiden. Snarare är det begrepp som: äkthet, familjelycka, inredning, dejting och personlig utveckling som vi i vår tid förväntas omfamna. Jag känner dock inte någon större samhörighet med något av dessa begrepp.

Och eftersom 90-talet vägrar släppa sitt grepp om mig är ironi ett stort intresse i mitt liv. Med detta vill säga att jag ber om ursäkt om tonen i mitt tidigare inlägg "Ja till livet" var otydligt. Jag vill här poängtera att detta inlägg var 100% ironiskt, och inget annat.

Jag borde ha använt mig av citattecken eller något, och utlovar bättring framöver. Tack och förlåt.