Jag såg en ny dimension i "Ondskan"

Efter en lång studievecka la jag mig i fredags framför teven i min smutsiga soffa. Jag började kolla på ungefär fyra olika kanaler samtidigt, blev lite ledsen för att "A shot at love with Tila Tequila" redan hade gått och fastnade sedan framför den svenska filmen "Ondskan", baserad på boken med samma namn av Jan Guillou.

Sist jag såg Ondskan var nog när den gick på bio. Jag minns då att jag var skeptisk till de bristfälliga skådespelarinsatserna. Framförallt Andreas Wilsons prestation lämnade en hel del övrigt att önska. Killen som spelade hans rumskompis Pierre Tangy kändes också väldigt "hej jag läser direkt från manus".

Om sanningen ska fram har jag samma förhållande till svensk film som till låten "Young folks" med Peter, Bjorn and John. Med andra ord: jag tål inte svensk film. Jag känner att det börjar klia i kroppen och jag får svårt att koncentrera mig på ett sätt som aldrig händer när jag tittar på dokusåpor eller sitcoms (amerikanska). När jag tänker efter har jag svårt att koncentrera mig på film överhuvudtaget. Det mesta av innehållet brukar gå mig förbi.

I vilket fall. Jag minns det inte som att Ondskan lämnade något bestående intryck på mig. Men nu, ett par år senare, tyckte jag mig se en ny dimension i filmen. Jag förstod den.

Jag förstod det lidande som Andreas Wilsons karaktär gick igenom, jag förstod hur jobbigt det var för honom att inte passa in, jag kände med honom i hans oförmåga att rätta sig i ledet och acceptera auktoriteter. Framförallt levde jag mig in i den punkt i filmen när han blivit relegerad, men kommer på att han kan ringa till sin advokat (Kjell Bergqvist).

Advokaten dyker upp på skolan, och ordnar upp Andreas Wilsons situation. Han är verkligen räddaren i nöden här. Han är rättvisan själv, helt enkelt.

En känsla av eufori spred sig då i min kropp, och jag kände att jag rycktes med. Jag kände att jag kunde relatera till nästan allt som Andreas Wilson gick igenom.

Jag förstår nu att jag måste ha växt som människa. Inte bara kan jag titta på en svensk film och följa med i handlingen utan att få utslag (jag fortsatte kolla även efter TV4-nyheterna), men jag kunde också se ett djup och en känsla i filmen som jag inte sett förut.

Fast om jag ska vara ärlig känns den grejen lite småjobbig. Jag känner mig töntig, och lite blödig.