I Gröndal och Sätra kindpussar vi varandra

I gårdagens På Stan skriver Märta Myrstener om hur skönt det var att flytta från Gröndal till Sätra. I Gröndal, skrev hon, var hon ständigt medveten och påmind om "sitt eget, och hela medelklassens livsprojekt och naturligtvis sina egna misslyckanden på samma område". Där blev hon påmind om hur hennes MacBook inte var av allra senaste modell, om vilken social kontroll som rådde och hur hon försökte göra utfall mot den - bara för att bli än mer insnärjd i densamma.

I Sätra upplever hon istället en befrielse av att inte känna till kulturkoderna, inte veta vem som är palestinier eller syrian, och vems parabolantenn som är finast. Hon skriver vidare om hur hon där blev trackad av några mellanstadiekillar, och avslutar krönikan med "Och jag tänkte att om jag ändå måste bli objektifierad blir jag det hellre av fyra mellanstadiekillar som skriker "din göt" äna av min egen sort".

Och jag kan bara gratulera. Det måste vara så skönt att kunna definiera och avgränsa sig själv så pass mycket att man vet var man hör hemma, och var man befinner sig i utkanten. Jag tänker ibland att jag skulle ge min högra hand för att få känna så.

Sen tänker jag att jag är ju bara för löjlig. Jag går på samma JMK som Märta Myrstener, jag rör mig till och med i utkanten av hennes kretsar, och statistiskt sett tillhör vi samma svenska medelklass.

Men grejen är att jag kan för mitt liv inte förstå vart jag borde befinna mig för att inte känna mig som en katt bland hermelinerna. Jag har gått genom livet tillsammans med medelklassen men alltid känt mig som en privatskoleelev på stipendium. Jag har lärt mig de där koderna utan att förstå dem, som en autist lär sig varför man ska prata om vädret.

På samma sätt har jag lärt mig skillnaden mellan syrianer och palestinier, iranier och araber, hur man firar persiskt nyår och vad Eid El Kebir är för något. Jag har tittat ändlösa timmar på parabol-tv från hemlandet utan att förstå någonting, men antagit att det är något som jag borde göra.

Jag skulle säkert snappa upp de platsspecifika koderna för Gröndal eller Sätra om jag bodde där, men jag skulle inte kunna relatera till någon av dem. Jag skulle inte känna mig hemma, och antagligen inte heller borta. Det är nog det som är att ha en "identitet"; att veta var man INTE hör hemma. Därför kan jag bara säga; grattis, Märta Myrstener!