Orishas "Cosita buena"

Mitt förhållande till musik på spanska är minst sagt komplicerat. Mer än en gång har jag hävt ur mig föraktfulla kommentarer om "latinomusik" och om hur trött jag var på att tvingas lyssna på Manu Chaos "Clandestino" om och om igen på varenda alternativ fest på gymnasiet.

Det hänger nog ihop till mitt komplicerade förhållande till det spanska språket. Till exempel verkar det inte bättre än att jag kan lite spanska fastän jag är övertygad om att jag inte kan det. Det är något med uttalet och de här läspljuden som jag inte behärskar, och inte minst det vänsterpolitiskt korrekta i att som svensk kunna spanska och vara intresserad av Latinamerika. Så mycket revolutionsromantik, och samtidigt så ofarligt.

Sen hörde jag "Cosita buena" med Orishas, och känner mig beredd att omvärdera en del av mina åsikter om latinomusik, och kanske även mitt förhållande till spanska. Att tycka om den här låten har nämligen sina konsekvenser. Jag är helt enkelt så illa tvungen att leta fram min gamla lärobok i spanska och gå en ABF-kurs om folkrörelser i Latinamerika.